Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två olyckliga episoder i riksarkivets historia. Av Severin Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
SEVERIN BERGH
stora katastrofen, som totalt omstörtade
hans verk och hotade att alldeles
tillintetgöra hela arkivet: slottsbranden 1697.
* .. *
Fredagen den 7 maj 1697 ungefär
en kvart över 2 på middagen utbröt en
häftig eldsvåda på Stockholms slott.
Den lär ha börjat i rikssalsbyggnaden
(n:r 17 å planen), varifrån elden med
förfärande hastighet grep omkring sig
på vindarna, där den fick näring i det
torra trävirket, så att man redan några
minuter efter sedan branden blivit
upptäckt kunde se, huru röken slog fram
under koppartaken nästan överallt i
de äldre delarna av slottet, i söder, i
väster, i öster. Från taken trängde
elden vidare ned allt igenom ända till
bottenvåningarna. »Det brendte
continuerlig ned ad indtil de underste
ve-relser», skrev danske ministern Luxdorph
den 8 maj till regeringen i Köpenhamn.
Omkring klockan l/2 4 hade de tre äldre
slottslängorna till större delen
nedbrunnit; icke ens det ståtliga tornet »Tre
kronor» skonades. Ännu återstod dock
den norra räckan, som under de
närmast föregående åren blivit ombyggd
av Nicodemus Tessin, men vid 4-tiden
nåddes även denna av det rasande
elementet. Den hade visserligen större
motståndskraft än de äldre byggnaderna,
man hoppades i det längsta, att
åtminstone den vackra slottskyrkan skulle
kunna räddas, men tidigt på morgonen
följande dag var även denna del av
slottet lagd i aska. Luxdorph ansåg,
att ifall de allra ringaste anstalter hade
varit vidtagna, skulle den norra
byggningen aldrig ha blivit förstörd. Det
hela var, som han uttryckte sig »et
meget ynkelig spectakel». I den
officiella kungörelse, som utfärdades om
branden, hette det, att elden »så ut-
vidgat sig, så att det var alldeles
omöjligt den sedan att släcka, utan
tog han alldeles överhanden och gick
merendels över hela slottsbyggnaden, den
nya såväl som den gamla».. Att
olyckan fick en så fruktansvärd omfattning,
berodde först och främst på det gamla
slottets många bristfälligheter,
isynnerhet dåliga tak, trossbottnar och fönster,
men därjämte är nog sannolikt, att inga
eller i varje fall otillräckliga anordningar
för släckning vidtagits. Under brandens
första stadium måste man för övrigt
göra de kraftigaste ansträngningar för
att rädda vad som möjligen kunde
räddas av riksarkivet, ämbetsverkens arkiv,
kungliga biblioteket, tavlor och andra
dyrbarheter.
Omedelbart efter eldens utbrott fick
man klart för sig, att riksarkivet var
starkt hotat. Kanslipresidenten greve
Bengt Oxenstierna, som underrättades
härom, anmodade då kungl, rådet greve
Axel Wachtmeister att rida ut och tillse
vad som kunde göras för att rädda
akterna. Med manskap, som han i hast
lyckades få ihop, infann han sig i
arkivet, där tjänstemännen stodo tämligen
handfallna och »ej visste vad de skulle
taga sig till». Wachtmeister föreslog,
att handlingarna skulle bäras över till
Helgeandsholmen och läggas dels på
stallgården, dels i det till stallet
hörande »ridarehuset», ett råd som
dåvarande arkivsekreteraren Sven
Leijon-marck, Runell-Palmskiölds efterträdare,
»efter något motsägande och
betänkande» omsider fann för gott att följa.
Sedan räddningsarbetet väl kommit i
gång, lära emellertid arkivtjänstemännen
hava »med deras största fara» däruti
deltagit. Utom Leijonmarck omtalas
med beröm särskilt aktuarien Elias Salin
och en extraordinarie kanslist vid namn
Alexander Clerck.
Då elden, såsom nyss nämndes, spred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
