Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Herr Pasek. En polsk kulturbild från 1600-talet. Av Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERR PASEK
17
stor skillnad mellan tungomålen i Jutland
och i Tyskland som mellan Lotwa
(letternas land) eller Samogitien och Polen. Men
det kändes lite kusligt att resa så där
mellan idel stora hav, ty det ifrågavarande
stället låg på en landtunga. Blickade man
åt söder, hade man Östersjön på båda
sidor; men såg man åt norr, var det som
att titta in i skyarna, ty fast vatten är
vatten, hade havet dock en olika natur, för
det ena havet såg blått ut, det andra
svart. Det ena hade samma kolor (färg)
som himlen, det andra en annan färg;
det ena rullade med väldiga vågor, det
andra låg lugnt, och när båda voro lugna,
kunde man, särskilt om aftnarna, urskilja
ett slags gräns, där de båda haven stötte
ihop.
Det kändes, som man säger, riktigt
ruskigt att fara dit, men som jag alltid
haft appetit att se mig om i världen, ville
jag inte säga nej och fick med mig några
karlar. På vägen kom jag till Aarhus, där
bröderna Piekarski sade: ’Lycklig resa, och
hälsa kung Gustav från oss, ty du kommer
nog snarare till Köpenhamn än tillbaka
till oss.’ Jag fäste mig dock ej därvid,
utan for vidare. Wojewodan (Czarniecki)
sade också åt mig: ’Herr broder! Jag
behöver också skaffa mig förråd för mitt
kök och skickar därför min Lanckoronski
med. Laga nu bara, att ni ej måste hälsa
på i Köpenhamn!’ Wojewodan hade
nämligen utsett denna ort, därför att han hört,
att den trakten var den mest välmående.
Jag for emellertid ensam vidare, och
Lanckoronski, wojewodans kvartermästare,
kom en tio dar efteråt.
Då jag kom fram till ort och ställe,
visade jag min fullmakt och låtsades, som
om jag ej förstod latin. När man frågade
mig: Kan er dejcz (deutsch), svarade jag:
Nix! Man hämtade en, som kunde
italienska, och han frågade: Italiano paria?
Jag härpå: nix! De pösmunkarna blevo
ursinniga över detta fula streck, att de
inte kunde göra sig förstådda med mig.
Vad de än frågade mig om, svarade jag
bara: Geld! De frågte mig: Vad vill du
ha att äta? Jag svarte ideligen: Geld! De
frågte: Vad vill du dricka? — Geldl —
Slutligen bad man mig, att jag inte skulle
hålla så styvt på pängar, men jag sa’: Geld!
Det föll dem nu in att tala till mig på
jatin, som i Polen är ett vanligt språk,
och de tillkallade därför en adelsman, som
bodde i närheten, ty han hade tjänat i
Fredriks här och företagit diverse resor, för
att han skulle kunna språka med mig. Han
sa’: Ego saluto Domi?iationem Vestram. —
Geld! — Paria italiano? — Geld! — Paria
franciezo? — Geld! — Slutligen sa’ han åt
dem: ’Han förstår inget språk’, och drog
sina färde, sedan han suttit en stund.
Där sutto de nu i knipan, och så gick
det hela dagen. Nästa morgon skulle de
just till med att skicka bud till den
bran-denburgska hären för att leja någon, som
kunde tala med mig, och en hade redan
förklarat sig villig att uträtta ärendet. Men
så skickade de mig en stor levande lax i
en balja, en gödd oxe och en ävenledes
levande hjort, som var bunden vid rep,
samt dessutom en skål med hundra blanka
thaler i. Ty eftersom de märkt, att de
inte kunde få bukt på mig medelst något
tungomål, sade de på landets språk: Här
komma vi med skänker. Då först fick jag
mål i mun, pekade på skålen med
pengarna och sade: ’Det är en tolk för mina
och era önskningar’. Nu hoppade tyskarna
av glädje, gapskrattade och kramade mig,
och några rusade i väg till staden för att
förtälja, hurusom den främmande herrn
hade fått sitt mål igen. Så skickade
tyskarna bud och hämtade tillbaka den, som
skulle fara efter tolk, blevo språksamma
och diskuterade och togo sig ett glas med
anledning af detta skämt.
Först dagen därpå blev det tal om våra
affärer. Jag visade dem mitt
kommissarieregister, d. v. s. en förteckning på huru
många plogar det gick på varje by, och
det kunde inte bli tal om något motstånd,
och inte tordes de mucka, när de sågo,
att det inte var något påhitt af mig, utan
en order åt kommissariatet. Under två dagar
hopskramlades pengarna för den första
månaden. Men när det var tal om thaler, kallade
de dem alltid tolkar. Jag ombestyrde att
pengarna genast skickades till regementena
med tre bondpojkar. Jag ville resa själv, men
de bådo mig stanna kvar, ty de voro rädda
för att brandenburgska patruller, som voro
på blott 6 mils avstånd, skulle överrumpla
dem. Brandenburgarna snokade också i
omnejden, men gjorde ingen skada, ty fast
de höggo några kreatur, släppte de dem
genast, då de märkte, att där fanns
inkvartering, och togo till schappen.
Ord och Bild, 24:e årg.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
