Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Herr Pasek. En polsk kulturbild från 1600-talet. Av Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
ALFRED JENSEN
nen till en sådan härförare och med
vilken hängivenhet han är fästad
vid honom — detta bevisas såväl
därav att han ofta nämner ert
välborna namn, som ock därav att han
framhärdar i sin föresats att älska Eder
icke blott som adoptivson, utan ock
som sitt eget kött och blod. Men
om fadern älskar Eder, ären I icke
mindre älskad af dottern, ty i hennes
själ har en öm böjelse slagit så djupa
rötter, att om det vore möjligt att i
detta brev skicka hennes bekymrade
hjärta, skulle vem som helst
lätteligen kunna läsa däri de klara och
eviga bevisen på hennes hängivenhet,
]ag tillstår nu, hvad jag så länge har
hemlighållit, nämligen att jag under
hela mitt levnadslopp icke har känt
mig så dragen till någon man som
till Eder, änskönt många hava begärt
min hand, och jag tror gärna, att
detta kommer sig av Guds vilja och
försynens skickelse.
I händelse I, högädle herre,
kännen detsamma i ert hjärta, som edra
läppar redan hava uttalat, kallar jag
det min lycka. Men om edra ord
skulle övertyga mig om motsatsen,
vore det en förfärlig synd mot
kärleken till nästan. Föreställen Eder min
kärlek, som trots avståndet i rummet
och trots mitt köns blygsamhet icke
mäktar skilja Eder från mig, d. v. s.
icke låter mig glömma Eder. Den
skyndar flinkt öfver spjut, genom eld
och så många faror; den hastar att
uppsöka Bellonas boning utan att
rädas för hennes bödelsknektar. Den
traktar blott efter att få komma till
lägret, och icke ängslas den för
krigstrumpetens klang; omotståndligt
drives den dit, vart ödet drager den
och hjärtats hemliga strängar locka.
Give Gud, att den måtte undgå
våldsamma förebråelser och att den måtte
prisa trolovningens förverkligande!
Detta offer bringar Eder hult ett
trofast hjärta. Mina föräldrars hus
är av Guds nåde ej så litet förnämt
och kan jämnställas med de äldsta
ätterna i det polslA konungariket.
Mina förmögenhetsvillkor kännen I
redan. Min uppfostran är visserligen
av ringa värde, men har dock funnit
nåd för Edra ögon. Min
trosbekännelse vanärar mig icke, ty jag
erkänner den heliga trefaldigheten, som
med sina andliga håvor lyckliggör
människornas själar . . . Nu återstår
mig intet mer än att önska Eder
ankomst till min faders hus, ty dymedels
tror jag, att allt skall få en lycklig
vändning. Kom till mig, åtminstone
blott en timme, därom beder jag
enträget, anropar Eder varmt och bidar
Eder otåligt, liksom jag till livets
ände förbliver Eder hjärtligt hängivna
Eleonora af Croes Dy warne.
Härpå svarade Pasek med en epistel,
som »ord för ord liknade hennes
skrivsätt», och lovade att komma. På tredje
dagen lämnade han sitt kvarter, men
tog dock icke raka vägen till Eleonoras
föräldrahem, utan uppsökte en frände
vid namn Rylski, som tjänade vid ett
annat regemente. För honom yppade
han sin hjärtehemlighet, och vännen
stärkte honom i hans föresats att icke
låta ett så gynnsamt anbud gå sig ur
händerna. I två dagar drucko de båda
vännerna för en god utgång på denna
sak; men när de äntligen bröto upp
till giljarefärden, befanns det, att
svenskarna hindrade deras resa, och de vände
därför om till det polska huvudlägret.
Han avbidade där första bästa tillfälle
att åter fullfölja sin plan, men nu kom
ordern, att hären skulle bryta upp till
Polen. Låt oss nu höra hans känslor
med hans egna ord:
»Under det jag funderade på dessa
svårigheter, sade jag för mig själv:
Barmhärtige Gud! Detta mitt förehavande är
näppeligen överensstämmande med din
heliga vilja. Men i detsamma kom Rylski
och frågade: Hur går det nu med våra
planer? Jag svarade: Troligen går det inte
alls. Han återtog: Jag tycker också att
vi låta det vara. Så diskuterade vi saken
och togo oss gång på gång en styrketår,
såsom den polska sedvänjan är, och vid
varje skålande kom jag att tänka på min
flamma och blev så rörd, att jag nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
