Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Primitiv och modern konst. Av Osvald Sirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
OSVALD SIRÉN
Detta seende tar icke någon hänsyn
till den naturliga skönheten: Det kan
väckas av det som synes fult lika väl
som av det som synes vackert, blott det
berör konstnärens själsliv på ett sådant
sätt att hans skapande formfantasi
bringas i verksamhet. Det måste från hans
synpunkt vara uttrycksfyllt eller
betydelsefullt i ordets strängaste mening.
En konstnär tillhörande den
postimpressionistiska riktningen har förklarat,
att konstnärerna skapa icke för att väcka
våra estetiska emotioner, utan emedan
de endast så kunna materialisera ett
särskilt slag av känslor. Dessa äro
säkerligen mycket svåra att allmängiltigt
definiera, ty de måste i någon mån variera
hos varje enskild individ, men av nämnde
sagesman uppgivas de snarast vara en
intensiv formförnimmelse} Härmed
menas väl, att konstnären ser föremålen
uteslutande som form, d. v. s. som
självändamål, frigjorda från litterära praktiska
eller historiska synpunkter. Det har ej
längre någon betydelse för honom, om
stolen är bekväm eller obekväm, om
huset varit hem för en stor man eller en
usling, om åkern bär god gröda eller är
förtorkad, det enda betydelsefulla är, att
stolen, huset eller åkern framträder i
hans visuella perception med sådan
formpregnans, att den sätter hans
konstnärssjäl i dallring och liksom lyfter honom
till det rena skådandets nivå. Detta
inspirerade skådande leder konstnären till
förnimmande av föremålens verkliga
väsen, den inre formkaraktären.
Men huru sällan framträder detta i
sin fulländning! Huru sällan motsvaras
det starka seendet av den starka formen!
utan en skapelse inifrån. Konstnären söker på
meditativ väg nå motivets andliga innehåll och
inlägga detta i sin framställning. Han
använder sig i första rummet af linjen, den blir
ho-hom ett själsuttryck.
1 Jfr. Clive Bell, Art.
Möjligen var detta förhållandet i den
klassiska grekiska skulpturen, innan den
övergick till vek naturalism, måhända i
en och annan av de stora
karaktärs-målarnas dukar, där den inre visionen
utkristalliserats i magistralt förenklad
form, måhända i de största primitiva
mästarnas arbeten, där formen är ett
slags betvingande abstraktion.
Vanligtvis finna vi detta kriterium på den
konstnärliga konceptionens värde endast
flik-vis: antingen täcker formen icke
själsemotionen, den är svag och karaktärslös,
eller också finnes alls icke någon
konstnärlig emotion därbakom, och verket är
på sin höjd en intellektuell överbyggnad
på realistisk bas. Det helgjutna
konstverket, den fullständiga harmonien mellan
seendet, kännandet och utförandet är ett
mäkta sällsynt ting av oersättligt värde,
ty det kan icke mångfaldigas såsom
musikens eller poesiens verk.
Vi ha i det föregående antagit att
konstnären når fram till sin konception
genom beröring med naturen, genom
betraktelse av den materiella formen.
Utan tvivel är detta det vanligaste,
särskilt under tider med en allmän tendens
mot empirisk naturalism, men det är icke
nödvändigt. Även på andra vägar kunna
liknande resultat nås. Konstnärens
fantasi är en bildskapande kraft, som
icke behöver vara bunden av
fenomenvärlden. Ha icke såväl skalder som
målare bragt oss att känna verkligheten
av företeelser, till vilka inga motbilder
finnas i den yttre naturen? Händer det
icke att vi stå gripna inför ett konstverk,
utan att fråga efter dess förhållande till
naturförebilder? De som känna estetiskt
göra det säkert.
Detta förhållande blir förövrigt så
mycket tydligare, om vi från den
egentliga bildkonsten rikta blicken mot
arkitekturen och de dekorativa konsterna.
De hänsyn till material och konstruk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
