Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gottfried Keller. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
FREDRIK BÖÖK
ras redan i hans dagböcker från 1847,
därpå i vidlyftig rytmisk inklädnad i en
dikt från 1849, tills den slutligen år 1854
får sin fullt mättade, men episkt knappa
form.
Även Kellers natursinne har ett
avgjort borgerligt inslag. Det är icke i
första rummet den vilda naturen, det av
människohand oberörda landskapet som
han älskar att skildra; men det finnes icke
många som haft ett finare sinne för den
idylliska skönhet, som uppstår där
naturen och den mänskliga odlingen stilla och
vänligt förenats. I hans noveller möter
man överallt gamla trädgårdar, lusthus,
terrasser, humleplanteringar och vinberg,
ställen som man icke kan nalkas utan att
känna andakt och frid strömma över sig.
Ett sådant är det lilla vingårdshuset, där
den olycklige skolmästaren i »De
missbrukade kärleksbreven» lever som
enstöring, omspunnet af kaprifoliumsrankor och
med orädda skogsfåglar på trappans
järnräcken. Ett sådant är det usla kyffet i
den förvildade parken (»Det förlorade
leendet»), där solglimtarna och skuggorna
leka i den grönskimrande luften och två
fromma, enfaldiga kvinnor haspla
röd-glänsande silke. Där är skomakarens koja
(»Das Sinngedicht»), skuggad av ett
valnötsträd och täckt av päronspaljé och
vinran-kor, där äro konstfulla parkanläggningar och
en sinnesbedövande rosengård med en
klingande springbrunn, som i legenden
»Die Jungfrau und der Teufel».
Överallt är det de halvvilda växterna,
fruktträden, murgrönan, konvolven, krassen,
vilkas måleriska effekter Keller återger, och
bland djuren äro de halvtama, t. ex. bina
och rådjuren, de vanligaste. Det är
borgerlig smak, och med den sällsynta
äkthet och vederhäftighet, som utmärker
Kellers personlighet, har han aldrig förnekat
dem. Han, som tillbringat största delen
av sin ungdom i ett slags landsflykt, var
med starka trådar fästad vid sitt Zürich,
och det ligger ett slags symbolisk rättvisa
däri, att han, trots bristen på formella
meriter, kom att bekläda ett av stadens allra
högsta ämbeten. Hans biografer berätta,
att den berömde bitvargen aldrig var mera
upprymd och tillgänglig än vid de stora,
nationellt-schweiziska skytte- och
sångarfesterna, som han var outtröttlig att
bevista, och vilkas glada, stimmande och
brokiga folkvimmel han med välbehag
skildrat i ett par av sina noveller (»Det
förlorade leendet», »Das Fähnlein der sieben
Aufrechten»),
Samma oskrymtat borgerliga anda går
genom hela hans novellistik, i en
egendomlig men fullt harmonisk förening med
den romantiska sagostilen och den saftiga
humorn. Det är egendomligt att lägga
märke till, vilken framträdande roll
ekonomien och affärerna spela i alla hans
berättelser. Det är borgerligt, och på samma
gång schweiziskt. Ordningssinne,
vederhäftighet, klokt och överlagt omdöme,
praktisk duglighet äro de egenskaper som stå
högt i kurs; osannfärdighet, narraktighet,
omdömeslöshet äro de egenskaper från
vilka hans älskvärda, men dåraktiga
hjältar bli luttrade genom strider och
motgångar. Det finnes knappast en enda av
hans noveller som inte är en
uppfostrings-historia. »Den surmulne Pankraz» blir botad
från sin trumpna indolens, — hans
psykologiska fall är Kellers eget, och det är
lätt att se hans identitet med »Der grüne
Heinrich», som är en ohöljt
självbiografisk figur —; fru Regel Amrain lyckas
rädda sina söner från att bli odugliga
lättingar av faderns typ (»Fru Regel
Amrain och hennes yngste»); »De tre
rättfärdiga kammakarna» få straffet för sin
självgoda och vedervärdiga egoism, som är
en karrikatyr på fliten och ordningssinnet,
och på vilken man kunde tillämpa det
Almqvistska ordet i Columbine: »Men
djävulen sitter i mitten på deras
ordentlighet»; den i grunden älskvärde, men
be-dräglige skräddaregesällen i »Kläderna göra
mannen» upprättas genom kärleken och
blir en hederlig och duktig karl, liksom
John Kays i »Sin egen lyckas smed» till
slut får fåfängan piskad ur kroppen och
skolmästaren i »De missbrukade
kärleksbreven» utvecklas från en svärmisk mes
till en verklig man, eller Jukundus i »Det
förlorade leendet» växer från en dekorativ
festfigur till en myndig husfader. Det som
överallt står i förgrunden för Keller är
problemet: vilket är den rätta
levnadskonsten, huru har en behjärtad och klok
man att uppföra sig i den och den
situationen? Det är alltid moraliska konflikter
som utgöra kärnan i hans noveller. Man
frestas att sätta ifråga, om icke denna
benägenhet för praktisk pedagogik är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
