Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Erik Wettergrens bok om Reinhold Norstedt. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
CARL G. LAURIN
MOTIV FRÅN DROTTNINGHOLM, GAMMAL PIL. OLJEMÅLNING. OMKR. 1887.
I Nationalmuseum.
det var endast Zevs förbehållet att få barn
på det självständiga om ock smärtsamma
sätt som då Pallas fullrustad sprang ut ur
hans huvud. Norstedt härstammar ur
Harpignies, Harpignies ur Corot, Corot ur
Claude Lorrain etc., och hela denna
familj med dess fagra distingerade släktingar
hör till det musikaliska måleriet, där
endast det övade ögat med hjälp av det
kännande hjärtat kan uppfatta alla toner
och övergångar. För andra blir en
samling av särskilt Fontainebleau-skolans
målare lika enformig som en kollektion vaser
från dynastien Sung.
Subtilt men utan pedanteri, denna
irrasernas och gracernas fasa, beskriver
Wet-tergren Harpignies konst. Vi föras t. o.
m. till den gamle själv, och med nöje ser
jag att åtminstone ett fel insmugit sig i
texten: gatan, skuggad av träd, som nu
efter vad jag såg i tidningarna skonats av
myndigheterna på den gamle trädmålarens
förbön, heter ej Coëttogon utan Coëtlogon
efter en amiral på Ludvig XIV:s tid.
Från 1881 till sin död 1911 bodde
Norstedt i Stockholm, Tunnelgatan 25, och
det var i den hemtrevliga ateljén med
några vackra gamla möbler och några
goda holländska iöoo-talstavlor som nästan
allt vad han gjort tillkom.
Reinhold Norstedts konst liknar sin
upphovsman, allt det vilda och lidelsefulla
saknas. Han tyckte ej om det icke-färdiga
och var lika rädd för det råa som för det
sliskiga. Små till formatet, konstnärligt
och avrundat komponerade, målade med
innerlig manlig känsla, ofta med brio, trots
den omsorgsfulla och långsamma
utformningen, voro hans tavlor. Hemtraktens
sörmländska egendomar och slott med
parker, alléer och hagar, dessa skogens
parker, ibland i månens sken, och allt
genomandat av en lätt sensuell melankoli
målar han. Något av svensk
herrgårdskultur, svensk, om också, som nästan all
odling, som slottsfasadens kolonnformer,
som lusthusets tempelstil, som de stora
skära La France-rosorna i trädgården, med
rötter i främmande land, så äro de tavlor
han målade, och likadana voro de
romanser jag hörde honom sjunga på
släktbjudningarna. Blott en gång i sin sista tavla
gör han ett undantag. Här låter han
romansen svälla ut till en mäktig symfoni,
om också spelad pianissimo. Han tolkar
en sommarnatt vid Stockholms ström med
slottets mäktiga former i bakgrunden. Här
har han velat skildra Sveriges hjärtpunkt
och valt ett format, som passade för det
största ämne han visste, ett ämne som all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
