Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Erik Wettergrens bok om Reinhold Norstedt. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
CARL G. LAURIN
STOCKHOLMS STRÖM. OFULLBORDAD OLJEMÅLNING. 19U.
Tillhör Stockholms stadshus.
var Norstedts konst verkligen vard all
denna exeges? Jag är ej alldeles opartisk,
ty därtill tyckte jag allt för mycket om den
döde, som jag tror dock i sina verk
levande konstnären, men utan att vilja komma
med kränkande jämförelser känner jag
ingen av hans generation, som målat sådana
landskap i Sverige. Många, nästan alla
svenska konstriktningar av värde stå i
tacksamhetsskuld till fransk konst.
Fylligast och djupast har Norstedt tillägnat sig
vad Fontainebleau-skolan ville och gjort
det till svensk konstnärlig egendom. Ej
bara synpunkten på naturen utan också
den sinnets renhet, den fasa för humbug,
strid och larm, som var så betecknande
för Corot, Rousseau, Millet och Harpignies,
och den musikaliska klangbotten och
egendomligt nog också den personliga
finkänslighet, som fanns hos dessa franska
konstnärer, lyste även ur Norstedts liv och verk.
Man kände sig som en grobian, då
man trängde in i ateljén vid Tunnelgatan,
då han hälften förtvivlad, hälften vänligt
road efter kanske ej alltid så milt våld
tvangs att avtäcka någon »ännu alldeles
ofullbordad tavla», på vilken man själv ej
kunde se annat än att den var alldeles
färdig. Med lågmäld, baritonklingande
röst yttrade han då några ord, undvikande
och uppskjutande, om fråga var om inköp
eller utställning, men alltid med varm och
intresserad ton, då det gällde andras
konstnärliga eller mänskliga förtjänster.
Giv mig först och främst att ingen annan
jag må bringa sorgens moln på pannan
bad han en gång, och däri ligger något
av hans både storhet och begränsning.
Han sysslade med att översätta Fénelon,
och något av dennes äkta franska ädla, ja.
nästan, om ordet tages i sin högsta och
noblaste betydelse, eleganta fromhet fanns
hos Norstedt. I naturens åskådande och
återgivande sänkte han sig som i ett reningens
bad, och när han såg på sina sörmländska
björkar och sjöar, på aftonhimlen över
Vingåker eller lyddes i juninatten till
bruset under Norrbros valvbågar, då upptäckte
hans skapande öga, att allt var ganska
gott, och hans blyga sinne, som så gärna
ville giva, tänkte säkert: då jag ej finns
till på jorden, skall kanske ett tyst tack
uppstiga hos andra för allt det stora, som jag
kunde och ville förklara i mina små tavlor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
