Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Kejsar Diokletianus’ palats i Spalato. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
HERMAN GUMMERUS
år 300 e. Kr. ha befunnit sig i det
djupaste förfall, och det kan ju icke nekas,
att t. ex. skulpturens utveckling i Italien
under tredje och fjärde århundradet
visar ett avgjort nedåtgående i tekniskt
hänseende. Men det får å andra sidan
icke förbises, att många företeelser, soin
1800-talets konsthistoriker, med den
klassiska konstens kanon för ögonen,
kallade »förfall», endast äro uttryck för en
djupgående smak- och stilförändring.
Diokletianus’ palats visar i sin
arkitektur alls icke ett tanklöst upprepande
av gamla förebilder, utan en kraftig
strävan gent emot nya former, nya ideal.
Redan idén att ersätta den horisontella
architraven med en båge, som vilar
direkt på kolonnernas kapitäl, betecknar en
revolution inom den antika arkitekturen.
Även den åttkantiga, i en spets slutande
kupolen är säkerligen en nyhet. I
ornamentiken skall var och en, som studerar
detaljbilderna i Hébrards större arbete, finna
en mängd nya, vackra motiv. Av
alldeles särskild betydelse är Bulic’
upptäckt, att insidan av »vestibylens» kupol
varit prydd med mosaiker. Vi hava
alltså här det första exemplet på detta
slags takdekoration, som under den
senromerska och den byzantinska epoken
kom till så rik och storartad utveckling.
Fråga vi oss varifrån alla dessa
nyheter kommo, kan svaret endast bliva:
från orienten. Hébrard har gjort den
iakttagelsen, att i de här och där
förekommande stenhuggarmärkena endast
finnas grekiska bokstäver. Arbetarna
voro alltså greker eller grekiserade
orientaler, och utan tvivel voro även de
ledande arkitekterna av
grekisk-orientalisk nationalitet. Det har ju allt mer
och mer visat sig, att den s. k.
romerska konsten i sjäh a verket endast är en
gren, en fortsättning av den
hellenistiska. I Italiens konst under den tidigare
kejsartiden har man visserligen trott sig
kunna spåra rent »romerska» drag —
så t. ex. den kraftiga naturalism, som
visar sig i porträttkonsten — men också
dessa för man numera tillbaka till
hellenistiska förebilder. Den hellenistiska
epoken låter man icke mera sluta med
den augusteiska tiden, utan utsträcker
den till omkr. 200 e. Kr. och låter den
omfatta även västerlandet.
Vad speciellt arkitekturen vidkom
mer, känna vi visset ligen till namnet
åtskilliga arkitekter av romersk-italisk
nationalitet under den tidigare kejsartiden,
men vid sidan av dem förekomma också
många greker, och det lider intet tvivel
därom, att det var de senare som hade
den konstnärliga ledningen.
Apollodo-ros, Trajanus’ store arkitekt och
Traja-nus-forums mästare i Rom — för att
blott taga ett exempel — härstammade
från Damaskos. För att finna en av
den grekiska konsten oavhängig
västerländsk konst under denna tid måste vi
begiva oss ända till Belgien och
Rhentrakterna, där gravskulpturen från andra
och tredje seklen visar en alldeles egen.
pä livligt natursinne vilande
konstuppfattning.
Så få vi lov att betrakta
Diokletianus’ palats som ett alster icke av den
»romerska», utan av den
grekisk-orientaliska byggnadskonsten. Man har
vis-serlig n velat framhålla
byggnadsanläggningens form av ett romerskt läger
såsom ett bevis på romerskt inflytande,
men detta inflytande var då icke
konstnärligt, utan militäriskt och
fortifikato-riskt, då ju palatset tillika skulle utgöra
en fästning. Ex oriente lux, säger
ordstävet, och säkert är, att under hela
antiken och ett gott stycke in på
Medeltiden österlandet var den givande,
västerlandet den mottagande patten i konstens
värld.
I arkitekturens historia betecknar
Diokletianus’ palats den första länken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
