Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Två dikter. Av Bertil Malmberg - Museion - Jungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av BERTIL MALMBERG
MUSEION.
I höstlig skugga under vissna blad
du ser dem sitta utmed parkens gångar;
de tvista stundom om en dunkel rad
hos Sappho, hos Homer — Museions
lärde fångar.
Hvad gavs förborgat i det skönas värld,
som ej av dem blef tolkat och beskrivet:
en konstrikt skuren strof tycks dem
förmer än livet,
förmer än lyckans bråda färd.
Bele dem icke — deras själ är full
av tragisk kärlek till det ädelt höga;
de offrat mycket för sin kärleks skull,
den sköna formen själv har fängslat deras
öga.
Men allt blir stoft, som deras händer nå,
ur sollös tanke intet vin de pressa,
och aldrig gudens nåd har välft kring
deras hjässa
sin himmel odysseiskt blå.
Så vissnar hjärtat utan skördar hän
bland lärda mödor och bland värv, som
glömmas
— när boken faller från den dödes knän,
skall av en eftervärld dess trägna skrift
fördömas.
Vad fliten präntat ifrån år till år,
av tidens glömska står dess makt
betvungen,
då seklers gyllne sång, som blott på lek
blev sjungen,
förtjusar med sin dröjda vår.
JUNGFRUN.
Lätt du bärs, och intet dok fördöljer
linjens lek i afrodisisk kropp.
Kvällen sjunker, och din farkost följer
flodens höjning, flodens sänkning och
dess vällustrika lopp.
Fagert luta strandens pilar
mot en våg, som sakta rinner hän;
där du vilar,
handens bräckligt bleka blomma slumrar
mellan slutna knän.
Förd av kransad farkost skall du glida
bort mot nattens, mot begärets rus;
snart du blundar vid en ynglings sida,
snart en buren dröms fullbordan slöjar
dina ögons ljus.
Glid förbi oss, tills du hinner
lustens läger och en älskad famn;
kvällen brinner,
molnen färdas, jorden doftar, och du
viskar Eros’ namn.
Mjukt du vaggas mellan låga bräddar,
grenar smeka dina lemmars prakt;
ljusets avsked kring ditt huvud bäddar
bleknat guld, och fjärran flöjter tråna
i arkadisk trakt.
Vindlös flyter flodens spegel,
vindlös rymden kring din pannas ro;
sidensegel
röras blott av färdens vaggning, och på
däcket duvor bo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
