Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
115
Är ej Rosmer litet för oskyldig? Då han
sju gånger fått veta varför folk undra på
att han bor ensam med en ung kvinna,
kommer han den åttonde gången med
samma renhjärtade frågetecken. Dock,
Ibsen har i Rosmersholm behagat på ett
suveränt sätt skriva en tragedi med det
grekiska skådespelets ödesuppslag, med
mystisk romantik, med snillrikt utstuderade
situationer och med de mest olikartade
karaktärer, med en Brendels tragikomik
och med mord, blodskam, självmord och
folkskrock inblandat i vårt dagliga liv och
av allt detta gjort ett skådespel, där varje
ord är märkt med hans stämpel och icke
ett enda kan borttagas, ty dramat är lika
fast komponerat som den marmorgrupp
Michel Angelo drömde att utmäjsla och
som skulle kunna rulla ned för ett berg
utan att någon av delarna slogs sönder.
Herr Lindberg hade funnit en lyckad
form för rektor Krolls magistertorrhet och
politiska fanatism, herr Palmes Rosmer
gav det svaga och vacklande och även
naiviteten bra, men var ej tillräckligt ung.
Lika lysande, lika frisk som alltid var
herr Emil Hillbergs Ulrik’ Brendel. Detta
bollande och jonglerande med ord och
hans intuitiva begripande av hur landet
låg på Rosmersholm mellan Rosmer och
och Rebecka, hans smetiga närgångna tal
till Rebecka, hela människans
avgrundsförtvivlan, som måste frossa på fraser för
att döva sin andliga tomhet, allt detta gav
den store konstnären så realistiskt och
utarbetat, att det även denna gången blev
aftonens höjdpunkt.
En helt annan läggning än
Rosmersholm har Sabinskornas bortrövande av Franz
och Paul von Schönthan.
Den tyske teaterledaren Paul Lindau
lät ordna om, så att Nora i Ett dockhem
kom tillbaka, och skulle troligen låtit
Rosmer och Rebecka ta ut lysning i stället
för att hoppa i forsen. Och det kan man
förstå skulle glädja enkla själar. Men
vad i all världen har det varit för
anledning för Gustaf Linden att lokalisera och
bearbeta det halvgamla tyska lustspelet?
Många komma kanske t. o. m. med den
frågan, varför man alls tog upp
Sabinskornas bortrövande. Förmodligen gjordes
det i den goda tanken, att en gammal
bra pjäs är bättre än en ny dålig, men
det var hemskt vad den verkade uppstekt.
Lyckligtvis räddades situationen av att
1880-taIets dräkter föreföllo oss, som varit
med om att fa hjärtklappning av
turnyr-prydda företeelser, både rörande och
lustiga. Men en ängslan att nutidens
ungdom skulle tro, att medeltalsherrar och
damer på åttiotalet verkligen voro så
korkade som dessa typer med sin stiliserade
idioti antydde, skämde något även de
nyssnämnda bitterljuva dräktfunderingarna.
Kanske hade stycket tagits upp för att
låta Personne som den groteske och
inpiskade teaterdirektören Striese få lära oss,
att den utmärkte skådespelaren kan gjuta liv
i allt och skapa en verkligt organisk typ av
det de flesta andra blott skulle få till några
klownupptåg. Strieses tuppyiktighet och
hans dråpligt modulerade galande
»nejsigu-dadu» blev nog den viktigaste behållningen.
Ha ej några moderna sociologer hittat
på, att i samhällets begynnelse rådde
matriarkatet? Vi veta alla, att ännu i våra
dagar återfinnes i farsen makan, vilken,
ful som stryk, under publikens jubel i
triumferande dygd och stränghet sätter foten
på sin manstackares nacke, då denne
genom höjda hushållspengar som syndabot
dyrt får betala att han i ett ögonblicks
förvillelse hade drömt om en bierabend
med vänner eller kanske rent av om ett
besök på en varieté. Ingen kan ge denna
sida av kvinnans självhärlighet som fröken
Åhlander. Slutligen var det i fru Anna
Lindskogs åthävor och i synnerhet i
hennes pjosknäpna rösttimbre, i hennes
beskäftiga svärmeri något som verkar för
trettio år sedan. Korrekt och riktigt efter
farsschablon var också, att då det unga
paret Paula — fru Lindskog och Emil —
herr Cederborg, hon med trippande fötter
och sladdrande tunga, han som älskvärd
spelevink, hoppat fram till stora
kärleksscenen, så mista bägge programenligt
tal-och rörelseförmågan och blicka hjälplösa
omkring efter en tjänarinna eller ett
stadsbud, som kunna underrätta dem om hur
man bär sig åt då man kysses.
»Wer vieles bringt wird jedem etwas
bringen» kan med skäl sägas om
Shakespeares Hamlet.
Jag råkade ett par Stockholmsjungfrur,
som voro mycket intresserade av det sista
Hamletuppförandet på Dramatiska teatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
