Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
CARL G. LAURIN
ypperligt maskerade och ypperligt spelade
nihilist och ej minst fröken Appelbergs
genomtänkta spel och karaktäristiska
apparition av åkerspöke, halvtokig genom
romanläsning, voro i första planet. Bland de
övriga märktes fru Erastof, en hysterisk
nihilistkvinna. Man fick en aning om, hur
besvärande den ryska bondfrågan kan vara
för alla vederbörande, då man såg den
gnällande och tjockskalliga typ, som herr
Rune Carlsten med stor konst utformat av
den gamle Nikita. En annan biroll, juden
Goldmann, herr Josua Bengtsson, blev
genom sitt måttfulla och intelligenta
utförande en glädje för åskådarna. Skulle
en ny tid randas, då fulla till och med
på scenen kunna få visa någon måttlighet
och då den som spelar en jude betänker
att Shylock hade rätt, då han bad att få
påpeka, att en jude också i huvudsak är
lik en vanlig människa? Interiörerna voro
så äkta att någon ryss måste ha hjälpt till!
Adorée Villany — ett vackert men
krävande förnamn — uppträdde ett par
gånger på Intima teatern i sina
»reformdanser». Hennes synpunkt är den, att
fullkomlig kyskhet förutsätter fullkomlig
nakenhet. Kanske resonerar hon som så,
att genom synden kom fikonalövet och
toalettbekymren in i människans historia.
Låt oss, säger hon, återvända där vi
började. Avklädom oss allt hämmande och
hindrande, vändom åter till barndomens
oskuldsparadis, jag vill visa vägen, och
då hon låter fikonalövet falla, då se vi
kvinnan i sin fullkomlighet, Eva — men
som hon var omedelbart före syndafallet.
Min gamle Adam säger mig, att just då
bör mannen vara som mest på sin vakt.
En katolsk historieskrivare har sagt,
att det märkligaste datum i historien efter
mandomsanammelsen och nattvardens
instiftelse är den 16 juni 1675, då Marie Alacoque
i sitt klosterkök fick den stora
Sacré-Coeur-uppenbarelsen. Därmed må nu vara hur
som helst, men Marie Alacoques förtjusande
landsmaninna — Adorée är född i Rouen —
förefaller mig, att döma efter hennes egen
självbiografi, anse 1) att kvinnan är det
märkligaste i världen, 2) att Adorée är den
märkligaste kvinna i världen, 3) att det märkligaste
datum i mänsklighetens historia var den dag
då Adorée kastade den sista slöjan, bröt
det sjunde inseglet och lät världen få frid.
Själv ett mera nyktert temperament
skulle jag vilja säga att hennes dans
föreföll kunna vara ett riktigt vackert
intermezzo i en opera eller ett utsökt
varieténummer — jag delar nämligen inte alls
mademoiselle Villanys fasa för varietéer.
Hon tar sig själv kanske en nyans för
högtidligt. Det är en ung dam på
omkring trettio år med en välskött och
väl-gymnastiserad kropp, som är nästan löjligt
mager, ej minst då man betänker, att
moderligheten väl dock åtminstone latent
ingår i kvinnobegreppet. Att hon ej här
fick uppträda fullt naken har varje lugnt
tänkande, som har sinne för distinktioner,
fattat av sig själv. Hennes ryktbarhet har
emellertid kommit sig av att hon i
utlandet gjort det ett par gånger. Det är för
resten egendomligt att nakenhet så ytterst
sällan förekommit på scenen under
historisk tid. Frågan är för invecklad att här
utredas och sammanhänger med en sådan
mängd sociala, religiösa, fysiologiska och
psykologiska spörsmål, att det fordras
grundligare kunskaper än jag besitter för
att komma med en lösning. Emellertid
verkade mademoiselle Villanys dans som
en serie näpna, ibland sköna rörelser.
Temperament saknar hon åtminstone i sin
dans, och därför föreföll hennes
uppträdande, trots att hon var den minst klädda
person, som visat sig på svensk teaterscen,
icke det ringaste opassande. Hennes lilla
rätt söta burriga huvud, placerat ovanpå
denna plastiska stör, har ej tålt vid
världspressens larmande om hennes, det erkännes
med nöje, både välformade och, vad som
är ovanligt, tillräckligt långa ben.
Kanske har även det myckna fotograferandet
skadat hennes psyke. I den nyssnämnda
sjäfvbiografien ser man henne vid
skrivbordet författande på tragedien Folie d’amour,
en annan gång liggande på sin soffa,
diktande romanen Kvinnodiplomati. Att hon
badar i varm mjölk — uppblandad med en
tredjedel regnvatten — och vid nervkriser
använder sig av en medaljong, innehållande
en levande spindel, vilande mot
nyckelbenet, att hennes kammarfröken gnider
henne överallt med pimpsten och sedan
frotterar huden med siden, allt dylikt
faller av sig själv. Märkligare är, att hon
troligen genom mycket hoppande och
dansande i Tyskland fått en tysk filosofisk
skolning, och hon söker t. o. m. trösta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
