Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tyskföraktet i Europa. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
CARL G. LAURIN
rang, men hur tarvliga än gäster och
värdfolk må vara, alla ge främsta
platsen i sitt hjärta åt dem, som genom
börd, rikedom, distingerat uppträdande
och då det gäller damer även skönhet
äro kända och erkända som fina, och
något ligger det väl i denna naiva
folkliga ytlighet. Om sedan den förnäma,
rika, distingerade och vackra damen till
på köpet har takt, så beundras hon
ytterligare av alla, från och med värden
till och med husan, som passar upp.
Hur är det nu, då de höga damerna
Gallia, Britannia, Italia och Germania
och även »moder Ryssland» äro
tillsammans? Säger icke själva namnets
klang oss alla icke-tyskar — och den
eleganta damen av blandras Austria
tycker nog på samma sätt —, att den
fetlagda borgerliga Germania, nyligen
alltför ödmjuk — hennes anor som
nationalstat äro blott 44 år gamla — nu
alltför grötmyndig, alldeles säkert i sitt
umgänge med de andra ofta saknar den
viktigaste egenskapen för att utan obehag
kunna umgås, nämligen takt. Men att
sakna takt är just den egenskap, som
enligt Anatole France är det Skriften
menar med »synden som aldrig kan
förlåtas».
Från urtiden har man med misstro
betraktat det främmande folket. Då
främlingen trädde in i grottan, tältet eller
stugan, höll man sig på sin vakt och
undrade om han ville slå ihjäl eller
tacksamt slå sig ned vid elden. Särskilt värde
satte man på att han var taktfull och ej
oombedd kiev in, ej för glupskt grep
efter födan, att han visste sin plats och
ej stannade för länge, samt att, om han
slog sig ned på allvar i trakten, han ej
skulle i dubbel mening klå urinvånarna.
Främst judar och tyskar ha haft
tendenser att exploatera, och
tyskföraktet har stora likheter med den föga
tilltalande antisemitismen. Särskilt i
ett ekonomiskt så obegåvat folk som
svenskarna blev man redan på
1300-talet led på att skinnas och i vidrigaste
fall också ihjälsågas med träsåg av
energiska tyskar. Under senare tider har
den tyska energien i vårt land endast
varit ekonomisk, men så pass stark, att
vi underlägsna svenskar hämnat oss i
de två hånfulla populära frågorna »är
han tysk jude eller bara tysk»,
menandes, att detta är så gott som en jude,
eller »vad gör inte tysken för pengar»
i den meningen, att en fin och
ridderlig person icke nedlåter sig att göra
nästan vad som helst för att förtjäna en
slant. Och denna känsla, så farlig för
ett lands ekonomiska uppsving, vare sig
den finnes hos en spansk caballero eller
hos en svensk bonde, har i Sverige
såväl som i England och Rumänien och
på nästan alla ställen mot tyskarna
framkallat en känsla att de äro i
ekonomiska ting den specifikt oridderliga
nationen.
När inan på kontinenten ser en illa
klädd och tjock — vi germaner ha anlag
för fetma — snaskigt ätande utländsk herre
och vid förfrågan i nio fall av tio får
veta, att det är en tysk handelsresande,
så gripas de flesta mer av antipati för
uppenbarelsen än av beundran för den
ihärdighet, varmed han prackar på
främlingarna sina manicure-etuin eller
dynamomaskiner, ja ej ens den
sparsamhet, som kommer honom att inskränka
drickspengarna till ett minimum, väcker
någon vidare förtjusning.
Att tyskföraktet till stor del beror
på dessa formella brister torde bekräftas
överallt i hela världen, och det veta inga
bättre än tyskarna själva, som i fredstid
med en nästan långt driven godmodighet
skämta över de hatfulla och hånande
tillmälen, som ibland från i dräkt och
åthävor knappast mera förfinade folk
kastas efter dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
