Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Estetisk ekonomi. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTETISK EKONOMI
153
ren en viss Tiepolo-karaktär förtaga ej ett
ögonblick det pinsamma i att se denna
det soliga landets sorglösa dekoratör
omplanterad i den grå dagern från de
bullrande boulevarderna. Det lagstiftas om
konstnärlig äganderätt, men man tyckes
aldrig hava betänkt vilket brott som
begås, då man utan särdeles tvingande
nödvändighet lösbryter en konstnärlig
dekoration. En synd mot den helige ande.
Ej heller det enskilda verket kan utan
att erfara stora olägenheter
sammankopplas med en hel del andra enskilda verk.
I de flesta fall — därpå äro ju de
moderna stora museerna alltför klara bevis
— uppstår av denna anhopning en
dissonans, som närmast liknar den som
möter örat från en samling musikanter, där
envar exekverar sin egen melodi, alla
samtidigt. Även om den enskilde
musikern är en framstående konstnär och fastän
vårt öra är uppdrivet att kunna uppfånga
många olika och samtidiga ljud skall
detsamma plågas av en skärande kakofoni.
Så mycket säkrare skall då vårt öga,
mindre utvecklat i detta avseende än örat,
marteras av museiväggarnas kakoplastik.
Kakoplastik! Se där resultatet av de stora
museernas anhopning av oöverskådliga
massor av konst. De må vara utstyrda som
juvelskrin eller anrättade som
privatbostäder (André-Jacquemart) eller helt enkelt stora
kronomagasin — alltid och allestädes
samma plågsamma kakoplastik!
Innan jag övergår till att betrakta de
synpunkter, ur vilka man särskilt vill
försvara de stora konstmuseernas
nödvändighet, vill jag göra ännu några
anmärkningar mot det moderna museets
misshushållning med konst.
»Kaiser-Friedrich» tror jag det var som
uppfann särskilda salar för särskilda
konstnärer; Rembrandt fick sin Rembrandt-sal.
Louvre följde exemplet — och
tillintetgjorde därmed sin rika Rembrandtsamling.
Hämtade Bathseba från Salle La Caze (emot
testamentariska bestämmelser) och
placerade alla Rembrandt i slutet av långa
galleriet. Jag erinrar mig mycket väl
intrycket av Louvrens Rembrandtar före denna
förändring. Placerad mellan holländska
anförvanter på lämpliga avstånd fann man
här villkoren uppfyllda för ett konstverks
verkan — harmoni och motsättning. Hur
ser han nu ut, Rembrandt? Svart, tung,
luftlös — hans berömda klärobskyr ofta
billig, hans känslofullhet sentimental, och
som målare rättfärdigar han sitt rykte att
ha förstört oljemåleriet. Så grundligt kan
den lovprisade moderna museitekniken
degradera. Men det är inte bara gamla stora
mästare, som få äran, även de små
moderna börja erhålla sina specialväggar, ja,
t. o. m. specialrum. Det gick illa för
Rembrandt — hur det gått för de
moderna, därom är bäst att tiga.
Det moderna museet har på sitt konto
uppkomsten av en vida utbredd specialitet
som heter musei-konst. Den eller den
duken, säger man, är en »riktig museitavla».
Huru de stora ländernas konstproduktion
ofta utmynnar i dylik musei-konst kan
envar lätt övertyga sig om vid besök i
kontinentens moderna konstmuseer. De små
länderna göra nog sitt bästa för att inte
komma på efterkälken, men betingelserna
äro där icke fullt så gynnsamma för
paradnummer.
Det stora museet har tendens att i sig
uppsluka mindre samlingar, därmed
tillintetgörande enheter av relativt lyckad
avvägning. Det är ännu i gott minne huru
svenska konstnärer inlade protest mot det
Furstenbergska galleriets inkorporering i ett
större museum, men förgäves.
Förflack-ning, degradering har blivit följden av att
man ej tillmötesgick en så konstnärlig
tanke. Louvren uppsuger årligen stora
enskilda samlingar. Flera salar äro nu fyllda
av Corot, idel Corot! Två eller tre
dukar av samme mästare skulle göra bättre
nytta, konstnärligt och måhända även
musealt. Men därhän har det ideliga
ikapp-samlandet fört oss, det gäller att om
möjligt koncentrera all värdefull och även
mindre värdefull produktion inom en och
samma miljö, då det sunda estetiska
förståndet borde säga att det är alldeles
motsatt förfarande som ensamt kan leda till
rationell ekonomi på hithörande område.
Det skulle föra allt för långt att
påpeka allt det förnuftsvidriga, som möter i
de stora museerna, och huru sällan man
påträffar en konstnärlig miljö, och händer
detta, så är det i trapphusen och
entréerna, där man lyckats bibehålla måtta och
avvägning. Den av Louvres många
entréer, som öppnar sig framför 1’escalier
Daru, är i detta hänseende ett lika
fulländat som sällsynt exempel. Arkitektu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
