Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
159
drömsken vilar t. ex. över dikten
Höstkväll (i Ny vår). Koloristen förnekar sig
icke, som griper de optiska valörerna i
landskapet; den visuella verkan, hans konst är
mäktig, kan man exempelvis erfara i
Morgonvandring (Ny vår).
Det är främst slättlandskapets idylliska
charm, som Tegengrens naturlyrik
uttrycker, men han saknar därför ej sinne för
havets majestätiska storhet och den kraft
och det trots, som är dess motsvarighet
inom människosjälen. Dock rör sig hans
dikt förtroligare bland älvaleken över äng
och sjö än i böljebruset mot klipporna.
I hans naturpoesi är en och annan genre
inströdd, och även Pans vasspipa blåser
ibland en kärleksvisa i idyllen. En
förtjusande bild av en amour champètre har
skalden givit i dikten Gården sover. Hur
livligt erfar man icke här
morgonstämningen, som vilar över den tysta gården, över
vilken den lycklige älskaren smyger sig
från sitt herdemöte!
Skaldens ljusa, vänsälla lynne, som
naturligt vänder sig mot de vackra sidorna
i livet, visar sig också i hans kärlek, vars
minne han, fri från bitterhet, hägnar,
sedan den själv försvunnit.
När solen går ned och det kvällas,
då hör jag inom mig en källas
melodiska, jublande sång:
»vi älskat varandra en gång!»
Då strålar du vårung och fager
i minnenas soliga dager,
så god och så ren, som jag drömt. —
Det bittra är gånget och glömt.
Den dikt, ur vilken dessa strofer äro
hämtade, har den betecknande ingressen:
Hav tack för den sorg, du mig skänkte!
(Lyrik).
Av de båda samlingar, vilka här fått
en sammanfattande karaktäristik, är den
första, Ny vår, mera givande än den andra,
Lyrik, ehuru bägge ha i stort sett
gemensam sångart och stämningsatmosfär. Icke
alla dikterna äro fullvärdiga uttryck av
skaldens konst, men tillsammans bilda de
en krans, flätad av sommarblommor, vilka
bevarat naturens friska doft. Den väna
idyllen har i dem iklätt sig visans enkla
behag. Då det är en allmän-nordisk
natur som skalden målar, tycka vi oss i
dikterna omgivna av våra egna dalar och
slätter. Tegengrens lyrik är svensk både
till språk och stämning.
JACOB TEGENGREN.
Vi ha förut i denna tidskrift ägnat vår
uppmärksamhet åt Hjalmar Procopés
hait-och stilfulla diktning, då han utgav ett
urval ur hela sin produktion. Procopés poesi
har helt andra karaktärsdrag än
Tegengrens. Hos honom är reflexionen starkt
framträdande, och mänsklighetens och
själens inre liv bildar det första planet i hans
föreställningsvärld, medan naturen endast
medelbart är upptagen däri. Den
frid-sälla drömvila, vari Tegengren är
försjunken, är främmande för Procopés själstill
stånd; en bitter skepsis utformar sig hos
honom i poetisk meditation; hans
temperament är melankoliskt, hans
världsåskådning pessimistisk. Det är nästan som om
han fastsloge sin skiljaktighet från
skaldebrodern i följande strof:
Min själ är för sjuk att sjunga
om försommans fägring och rikedom,
och tankarna äro för tunga
att fjunlätt som fjärilar gunga
bland vita syrener och äppelblom.
Reflexionen är som nämnt förhärskande
i Procopés diktning, men den bryter icke
den poetiska stämningen utan är väl
samstämd därmed och otvunget åskådliggjord
i bilder och symboler. Det är en lycklig
gåva att vid utförandet av en idé kunna
bibehålla konkretionen i föreställningar och
ordval och låta känslan ge skuggande
mel-lantoner åt de tankar, som knyta dikten.
Det står en klar intellektuell dager kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
