Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur musikens förhistoria. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF NYMAN
marnas myt om den bålde jägaren
Or-gardié som musikens och dansens fader!
Och i våra mondäna maskeradbaler har
man enligt Wallaschek att se en blek,
på det erotiska inriktad avglans av dessa
uråldriga villebrådsdanser. På samma
sätt mötas allvar och lek, när det gäller
vildfolkens militära liv. Krigståget
förvandlas efter väl vunnen strid till
krigs-dans, stridsropet blir med nödvändighet
en primitiv sångfras, spjutstöten, varmed
man måttade mot fiendens hjärta, får
raison d’etre som taktslag, angreppets
maktfulla steg bliva av sig själva
triumferande, sturska danssteg. — Man ser
sålunda, att de primitiva människorna,
liksom ännu barnen, leka verklighet;
krigs-, jakt-, fiskeri-, kanotbyggnads- och
skördescener äro överallt omtyckta
dansämnen. Leken och kördanserna bli ur
denna synpunkt repetitionsövningar i de
olika livsviktiga sysselsättningarna och
preparera för allvaret: livsöverskottet,
som pockade på användning, spelar här
ut sig i samma verksamheter, av vilka
tillvarons trygghet och framgång bero.
Överallt spårar man alltså, hur
musiken och dess närstående yttringar
sammanhänga med den praktiska
livskampen — vartill man då också har att
räkna de besvärjelsesyften, som ofta
glimma fram genom de primitivas
musikutövning. Att genom begravningsdanser
skydda sig mot gengångaren eller
»anden» är för vildmannen en »praktisk»
angelägenhet så god som någon;
detsamma gäller villebrådsdanserna, för så
vitt de avse att på »magisk» väg
stimulera jaktlyckan. L’art pour
1’art-idealet har ingen talan inom
musiketnografien. Tvärtom. Sånggudinnorna äro
där svårt komprometterade med Mars och
göra simpel handräckningstjänst åt Diana.
Vapen upptäckas äga kvalifikationer som
musikinstrument, musiken tages i
anspråk för militära syften, arbetsredskap
adlas till tonverktyg, kördanserna sätta
i seen livets alla fredliga och blodiga
värf! Överallt är det musiken och
rytmen med dess oemotståndligt
organiserande makt som sammanhåller stammen
och möjliggör ett gemensamt uppträdande.
Man har talande vittnesbörd om den
hart när otroliga sammanhållning och
järnhårda rytmiska drill, varmed dessa
massdanser utföras — så berättar Cook,
vilken övervar en sådan dans å Hapai,
att han hade intrycket av en enda stor
stampmaskin i arbete! Denna musikens
betydelsefulla organisations- och
discipli-neringsförmåga ha dé vilda folkslagen
god instinkt på; att i kördanserna begå
ett taktfel aktas som en obotlig skandal.
Kwatiutl-indianerna slå helt enkelt på
fläcken ihjäl den som begår ett fel; lika
resolut handla andra stammar — ett
bevis på att det s. k. »preusseriet» är
en ganska gammal uppfinning i
mänskligheten.
Jämte detta militära existerar hos de
primitiva även ett fredligt preusseri: det
rytmiskt eller musikaliskt ledda arbetet
— ett preusseri som särskilt Carl Bücher
haft öga för och som föranlett honom
att uppställa hypotesen om musikens
uppkomst ur det primitiva arbetet. Det
torde dock vara ett försök att förklara
humlerankan ur humlestören; ett qui pro
quo, som även den måste reagera mot,
vilken har klart för sig, att detta stöd hjälpt
musikens slingerväxt åtskilligt i höjden. —
Mot bakgrunden av stenålderns och
de ännu på stenåldersplanet stående
folkslagens allmänna kultur te sig
onekligen alla vackra Orfeus-myter och Sancta
Cecilia-legender rätt verklighetsblottade
— vad särskilt orgelidén angår, torde
den förr ha bildats i en snedögd
mongols hjärna än i det vackra huvud, som
man tilltrott Donatellos mejsel.
Krigslivet har man nog att tacka för de
första taktslagen, de första fixerade me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
