Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Hæckel. Ett liv i vetenskapens tjänst. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
BEATRICE ZA DE
ning, den s. k. motiismen eller
enhetsläran. Den monistiska idéen,
uppfattningen om enheten inom världsalltet,
övertygelsen att allt varandes mångfald
ytterst framgått ur en enda
grundprincip, fanns visserligen långt före Hæckel.
Buddhismen är ett slags monism; de
joniska hylozoisterna, eleaterna, Heraklit,
atomister och materialister, alla ha de
antagit ett enda grundämne. Under
renässansens dagar uppträdde Giordano
Bruno som entusiastisk förkunnare av
den heliocentriska och monistiska
världsåskådningen. Sedermera grundlade
Spinoza efter matematisk metod och strängt
filosofiskt monismen som panteism. De
främsta tänkare i nyare tiden ha varit
monister i ursprunglig mening: Goethe,
Schelling, Hegel, Spencer, Schopenhauer,
v. Hartmann o. s. v.
Hæckel är den som först vägat ur
de monistiska teorierna draga alla
konsekvenser, icke blott de kosmologiska
och biologiska, utan även de
psykologiska, etiska och estetiska. Hans
världsåskådning sluter sig tätt intill
Spinozas panteism, genomför åt alla sidor
evolutionslärans teorier, har rönt
inflytande av Büchners materialism och visar
likväl i sina djupaste, stundom rent av
poetiska tendenser bort emot Fechners
idealistiska system. Hæckels monism
vill intet ha att skaffa med
kristendomens dualistiska grundsatser. Den
erkänner ingen från världsalltet avskild
Gud, ingen av kroppen oberoende
odödlig själ, ingen tro utöver vetandet, ingen
uppenbarelse utanför naturen. Världen
består av ett enda, obegränsat område,
den universala substansen, vilken från
evighet till evighet följer orubbliga,
oföränderliga lagar. Materie och energi
(ande) äro de oskilj bara attributen hos
världsalltet, vilket i evig rörelse är
underkastat en enhetlig utveckling, en
periodisk växling mellan bliva och förgås.
Gud är i naturen; världsalltet är Gud.
Människan är icke skapelsens krona och
ändamål, utan den yngsta och
fullkomligaste länken i utvecklingens kedja.
Hon är en del av det stora, gudomliga
världsalltet, av den eviga substansen.
Hon är bunden vid dennas eviga lagar
och lika litet som andra varelser
utrustad med fri vilja. Det man kallar
själ är en naturföreteelse, en
sammanfattning av neuronernas funktioner i
hjärnan. Med själscellernas död
försvinner även själen, liksom enskilda sidor
av densamma förstöras vid förlusten av
vissa själsorgan.
In i de minsta detaljer har Hæckel
utarbetat sitt monistiska system och sökt
att tillämpa dess grundsatser ej blott på
alla vetandets och forskningens områden,
utan på alla livets förhållanden. Han
har gjort detta på ett sätt, som
förskaffat honom massor av anhängare, men
även häftiga motståndare, de senare
särskilt bland teologerna och fackfilosoferna.
Hæckel har vid förkunnandet av sin
monism begått det felet att taga till
offensiven även på sin slaktlinjes svaga
punkter. En uppriktig och orubblig
övertygelse om sanningen av den egna
lärans påståenden har allt emellanåt
förmått honom att förkunna dessa som
dogmer, och en förvånande brist på
historiskt sinne har gjort honom i många
fall närsynt och fanatisk.
Yrkesfilosoferna ha med lätthet kunnat bevisa huru
föga hållbara Hæckels kunskapsteoretiska
satser äro, huru subjektivt godtyckliga
många av hans omdömen fällas och huru
ofta brist på följdriktig undersökning
döljer sig under hans kategoriska
uttalanden. Att han med evidenta fakta,
isynnerhet på kosmologiens och
biologiens områden, vederlagt en massa
traditionella föreställningar, ha naturligtvis
även hans motståndare medgivit; men å
andra sidan ha de skarpt protesterat mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
