Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Dröm och liv. En diktcykel. Av Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
OLA HANSSON
XVII.
Sjön går grå och tung som bly.
Det svartnar till storm och hagelby.
Din dröm står vit av nysprucken blom
i majsol och grönskas rikedom.
Det var folkens saga till allan tid.
Blyskuren smattrade, död och strid
När sommaren kom,
— var sagan om . . .
För året, för seklet. .. Och lever än,
lever vart år och vart sekel igen,
så visst som den själv kan blomma på nytt,
när dess död är väder och vind som flytt.
XVIII.
Där fram din väg du gått
med hågen ljus och dagen lång
i blomsterdoft och fågelsång
och oskymd sol och himmelblålt, —
fast ej en sky på himlen står
i majs utslagna vår, —
naturen mörknar stritt och brått
till ångestfull och sorgsen blick,
som studsande beklämd du fick,
där fram din väg du gick.
Så ock på släktets färd
i alla land och hela led
slagskugga tungt kan falla ned,
vars upphov ej är synlig värld, —
som sjunker, breder sig och står,
förskingras och förgår,
förtärd av samma art som närd,
men lever kvar som formningslag
för tidens bild i hävdens dag
med mänskoandens drag.
XIX.
Den ständigt nya, ständigt lika mänskoströmmen,
vars jämna flöden tyst förbi dig glida
längs årens ked och dina vägar vida,
i storstadsvakan och i enslingsdrömmen, —
från horisont till horisont den rinner,
så långt ditt öga når,den kommer och försvinner:
tillfällig formvärlds skuggspel, som är borta
likt dygnets timmar, tomma, få och korta.
Du jämmerropen hör och glädjeskratten
från dimgrått vålnadståg i bleka natten
på väg till ingenting i ivrig hast,
i andfådd vånda för var ro och rast, —
du ögon ser i brådskans feber glöda
i spända anlet, vita som på döda,
ser skynda, trängas ständigt nya leder
med nådeböner och med svordomseder . . .
En dag, — då tankfull du vid stranden står
av livets ström, som skum förbi dig rinner,
och hög din levnads fyr är tänd och brinner
och djuprött skimmer långt tillbaka slår
på gångna vägar och på gångna år,
med återsken uti din själ som minner, —
du överblickar i en samlad vy
d tt liv i nedan och ditt liv i ny.
Då ser du, långt därute och förfluten,
mång bild som skattat åt förgängligheten,
och i ditt inre, fast i bronsen gjuten,
dess avbild, som står kvar med evigheten.
XX
Ej blott en helggrann offerrök,
men spiseleld i vardagskök;
ej blott en klang av gångbart ord,
men fruktträdsrot i täppans jord;
ej blott en dräkt av lånat snitt,
men inre sätt som helt är ditt; —
den drömmen är en trogen vän,
var dag på nytt igen.
Den följer med dig dagen lång, —
när morgonsol ur dimman går,
när aftonsol på rutan står, —
gör stugan vid, om än så trång,
och fylld av ljus och stilla säng,
om ock din dag var vred och vrång, —
är dig i allt en trogen vän
var dag på nytt igen.
Ty sådan dröm är röd om kind
och ej en flyktig, blekhylt vind,
och har det fasta glimt i blick
som månskensdrömmen aldrig fick,
och vaktar vid din infartsgrind
att ej objuden gäst släpps in, —
och är i allt en trogen vän
var dag- på nytt igen.
Meudon den 16 oktober 1914.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
