Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Kolthoff. En naturvän. Av A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
A. KLINCKOWSTRÖM
på hans näthinna, men så stark är hans
kärlek till det levande, så uppdriven hans
förmåga att karakterisera det, att han
genom sina djurbilder förmår måla allt
det övriga, förmår ge en helgjuten bild
av hela naturen. Så t. ex. när han
skildrar livet inne i polarisen mellan
Spetsbergen och Grönland:
Björnspår syntes på de snöbetäckta isflaken,
och bländande vita ismåsar flögo däröver. Små
täcka rotges sutto uppkrupna på flata isstycken
eller flögo i kapp med alkorna i ilande fart fram
tätt över vattenytan.
Med några snabba vingslag och sedan
seglande långa stycken på orörliga vingar drogo
stormfåglarna fram tätt förbi fartygets reling
och skränande flaxade en liten flock kryckjor
över masternas toppar. Emellanåt sänkte de
sig ned, dessa små täcka måsar, för att i
kölvattnet uppfiska någon till dem utkastad godbit.
Plötsligt utbredde sig ett större isflak framför
oss. Propellern stannade och fartyget sköt med
sakta fart fram emot hindret och stannade vid
isens rand. Man kunde se djupt ned i det klara
havet, och även där nere var det liv. Små
täcka medusor arbetade sig upp ur djupet,
liksom hade de brått att komma upp till det eviga
ljuset der uppe i ytan. Den härligt vackra röda
Pteropoden Clio borealis samm med sina
bevingade fötter långsamt fram bland små
långhornade räkor och andra kräftdjur.
Eller när han skildrar den stilla
juninattens inbrott ute på Hornborgasjön:
Den sköna, strålande sommarsolen hade
sjunkit under synranden. Ett dunkel bredde
sig över sjön. Den ena horsgöken efter den
andra höjde sig gnäggande upp mot den höga
blå himmelen. Ett par lärkfalkar jagade
sländor över vassen, och sävsångarnas jublande
sång ljöd från alla håll. Sothönsen plaskade
och skreko, andungarne lockade varandra, och
den lilla sumphönan ropade »huitt-huitt» inne i
sumpmarken. Uppe från maden hördes
ängsknarren envisa låte, och ett par viggar flögo
knorrande på sitt vanliga sätt tätt förbi mig.
Då med ens började en vattenrall tätt bredvid
mig uppstämma sin egendomliga, stötvis
upprepade sång. Natten lång var luften uppfylld
av alla dessa för mig välkända ljud, och den
aldrig tröttnande sävsångaren ackompanjerade
musiken med sin älskliga sång.
Som man ser, knappast en rad som
ej handlar om djur och dock i båda fallen
en fulländad landskapsmålning, ett
fullödigt konstverk, där vi ana, känna allt
som behöves för att ge bilden liv och
färger. I det ena fallet det djupa, klara,
isigt kalla havsvattnet, sakta hävande
kring isblockens blåskimrande fot och
speglande i sitt djup skeppsidan, snön
och den bleka polarhimlen. I det andra
nattskuggornas lek bland den rasslande
bladvassens vippor, de mörka
näckrosbladen stänkta över vattnet och i väster
den svarta skogen tecknad mot
solnedgångens djupa blodfärg.
Liksom alla verkligt framgångsrika
personligheter hade Kolthoff lyckan att
komma i rätta ögonblicket. Född ett
halvt sekel tidigare hade han aldrig
funnit det förstående, som nu kom honom
till del och ett halvt sekel senare hade
han säkert varit ur stånd att förvärva den
enastående kännedom av naturen, som
gjorde honom till det han blev. Såsom
förhållandena nu lågo hade han däremot
fördelen att under ungdomsåren leva i
en tid, då naturen i vida delar av vårt
land ännu ej nämnvärt berörd av
industrialismens omilda hand bibehållit sin
ursprungliga karaktär, då ännu tranornas
trumpetande hördes ute på de ändlösa
mossarna och gladan sågs dagligen
sväva högt i skyn över de av vadare
och simfåglar vimlande, grunda,
vassbevuxna träsksjöarna ute på
Västgötaslätten. Och då han i sin levnads
höst nödgades som han själv vemodigt
skildrar:
se den framåtskridande kulturens inverkan
på djurlivet, se, hur sjön sänktes, de ofantliga
kärren och sanka ängarna torrlades, vadarne
avtogo mer och mer, vissa andarter likaså,
under det andra, som förr ej funnos, nu
invandrade ....
så hade han trösten att ur sitt minnes
aldrig sinande skattkammare kunna i ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
