Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk genombrottskonst. Av Carl David Moselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
CARL DAVID MOSELIUS
majafton. oljemålning af herman norrman. 19oi.
sätta i samma riktning som han började,
skulle han säkert bättre ha lyckats
realisera sig själv. I stället drogs han in i
den starka nationella strömningen.
Tendensen i denna specifikt svenska konst,
den medvetna ansträngning och reflexion
som den innerst springer fram ur, kom
hos Norrman som hos så många andra
av våra målare snart nog i konflikt
med de rent konstnärliga värdena, som
dock borde ha varit sacrosankta. Det
är denna strid som märker hans senare
produktion och som gör att vi här
beundra kampen mera än resultatet.
En plats för sig intar onekligen
Eugene Jansson. Det är starkare
kontinuitet i hans landskapskonst än i
kamraternas, och man spårar här endast
en svag reflex från den gamla
motsättningen mellan 80- och 90-talet. Något
franskt skede i hans produktion söka
vi förgäves, antagligen därför att han
aldrig fick sin utbildning i Paris, men i
gengäld äro hans Stockholmsstämningar
mera självklara och mindre prononcerat
nationella än det mesta av den specifikt
svenska konst, som mognar här hemma
under 90-talet. Eugene Jansson är aldrig
inne på samma dekorativa strävan som
Kreuger och Nordström. I sina blå
nätter träder han emot oss som en
utpräglat modern atmosfärmålare och
realist men först och sist som en kolorist
av rang. Varierade i alla tänkbara
modulationer över blått, violett och grönt
som grundtoner, ha dessa ofta en djup
och äkta klang i färgen och vittna om
en rik och levande iakttagelse.
Stämningen få vi för det mesta på köpet. Det är
en välkommen förstärkning Eugène
Janssons konst får på Nationalmuseum
genom de båda nyförvärvade dukarna, av
vilka jag odelat sätter Hornsgatan högst
med dess egendomliga stämning och rika
rytm. Soluppgång över taken väcker
genast tanken på ett liknande motiv av
Munch, som förekom på hans utställning
här för något år sen, och lockar till en
jämförelse, som inte utfaller till Eugène
Janssons fördel. Men bara att djärvt ge
sig i kast med ett sä svårt ämne
vittnar onekligen om att konstnären helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
