Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Fredrika Bremer och Frances von Koch. En samling brev meddelade av Malla Grandinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
MALLA GRANDIN SON
uttyda detta riktigare), men på en längre
tids förlopp visar sig det märkliga, att
tärningens olika sidor ha kommit alla
ungefär lika många gånger upp. Vi se här
slumpen slutligen subordinera under en lag.
Detta exempel tror jag tåler en
världsexpli-kation och kan i visst fall gälla lifvet i
stort och i smått. Vigtigt är blott för alla
lifvets förhållanden att känna karaktären af
den lag eller makt som har väldet öfver
det hela och öfver alla enskildheter och
fenomen. Derför är begreppet om Guds
väsen och personlighet af så stor vigt för
menskligheten. Och derför också — efter
min tanke af så stor vigt att inte tänka
sig orsaken till det onda immanent i Gud.
Någon af morgonväkternas recensenter har
sagt: »om det onda är utom Gud, så är
det en makt jemte honom och kan i
evighet stå emot honom». Detta synes mig
falskt resonneradt. Om det onda (eller
principen dertill) är utom Gud, så är det
icke en makt jemte Gud utan under honom
och kan derför af Honom öfvervinnas.
Men är det icke utom Gud så är det inom
honom (jag talar Ägrenska1) och då först
kommer i fråga en makt jemte det goda,
och som i evighet kan gälla. Och då kan
man fråga med Christus: om ett rike är
söndradt mot sig sjelf, hur blifver det
beståndandes? Och hvar finnes en borgen
för att det onda skall någonsin upphöra
om den ej finnes i Guds, verldsstyrarens
fullkomligt goda personlighet. —
Utveckling, all tillvarelses villkor och lif,
behöfver det onda till rörelsemotiv. Det goda
blir i annat fall ett evigt tillkommande,
som aldrig på någon punkt i tillvarelsen
fullkomligt realiseras; eller ock blir det
likmätigt med stillestånd.
d. 3 okt. 1842.
Ack, det är skönt att känna, att
»Menskan är menskans glädje». Jag har mycket
litet kännt det på senare år, men är riktigt
tacksam för hvarje sådant intryck. —
Vi kasta då och då blickar på staden
och vintern. Quidings tänka på huru de
skola läsa på matlistan från Hotel de Suède
och begära kuriösa och delikata rätter
derefter, samt njuta af deras ungkarlslif. Vi
på Norrlandsgatan, som nu flytta till
Enk-husgränden ha mindre intresse för lifvets
njutning och jag säger — lika mycket!
Jag tänker min lilla Frances, att vi
nemligen du och de dina och vi Bremar väl
skola ha mången god och glad stund
tillsammans och ett och annat upptåg äfven
med charader och sibyllor och sådant der.
Sådant hör till lifvets små förfriskningar
som man får taga sig under det man
vandrar på vägen uppåt, bland hvilka ingen
är roligare och ingen svårare än den —
att bli bättre.
Jag läser kyrkohistorien (när jag läser)
som är af alla historier den intressantaste;
samt Geijers philosophi. Den gläder mig
i många härliga strålar. Det återstår mig
att söka fatta den i dess egentliga focus.
Få se om jag kan det. Mannen sjelf
längtar jag att återse. Det var så länge sedan
jag såg honom.
Årsta 1842.
Vet du söta Frances hvad jag tycker,
att Hedda1 i denna stund skulle säga dig,
dig, som hon näst sina egna systrar ömmast
bar i sitt hjerta, i sin tanke, och som hon i
sina sista stunder talade om. Jag tycker
mig höra henne säga så:
»Min lilla Frances! Du har nu gått
en lång besvärlig väg och är trött. Sätt
dig nu ner under detta träd och hvila dig,
och låt det räcka sina skuggiga grenar öfver
dig, luta ditt hufvud mot dess stam och låt
sommarvinden — den sommarvind som är
Guds kärleks andedräkt — kyssa dina
kinder och ögonlock och tänk att allt blir
nog godt en gång. Hvila så en stund tills
du samlat kraft att åter börja vandringen
— målet hinner du nog en dag och då
skall du se att allt är godt!» — Och
trädet under hvilket hon ber dig sitta — det
är det, under hvilket hon sjelf hvilade och
som gaf lugn och skydd åt hennes lif —
det träd under hvilket du ofta står–
Du frågar hur jag kände när jag for ut
till Årsta. — Ack, visst kändes det skönt
och lifvet välsignadt! Mamma och Agathe
förkofrade sig i Nizza. Fabian, Frances,
Nils, Lindblad alla de, i hvilkas umgänge
jag nyligen kännt mig njuta lifvet, voro
mig så nära, så behagliga, så lefvande!
Mitt hjerta »warmed to them». — Hos
menniskan finnes synd och sjukdom, men
också kärlek, sanning och helsa. En riktig
1 Ägren, Sven Petter, pedagog, präst.
1 Hedda Bremer, Fredrikas syster, död 1837.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
