Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om sinnessjukdom, diktning och skapande konst. Av Bror Gadelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ^SINNESSJUKDOM, DIKTNING OCH SKAPANDE KONST
345
mängiltighet; de återspegla hans öppna
blick för allt skönt, hans sanningskärlek
och hans mod att tänka om allt, vad
han ser, käckt och självständigt. Det
förefaller oss oväntat och överraskande,
att denna klara och sunda personlighet
blir ett rov för sjukdomen, och vi spörja
hur sådant kunde ske. Förklaringen
ligger dock nära till hands.
Icke utan avsikt har jag satt
rörligheten främst bland de egenskaper, som
utmärkte Tegnér. Denna rörlighet var
ett formellt villkor för hans geni,
den befordrade tankarnas lätta gång, de
slagfärdiga infallen, den träffsäkra
skärpan i hans stil, men rörligheten höjer
sig lätt till en alltför tanklös flykt, till
en exalterad kamplust, ett ursinnigt
hävdande av den egna ståndpunkten, till
överdrifter och därpå följande
avmattning.
Tegnér ägde i eminent grad den
förening av livlig fantasi och snabb
kombinationsförmåga, som han själv kallar
den »härliga sorglösheten, som utan att
skräda orden hugger in på hela
ordförrådet och ändock alltid träffar det rätta».
För dessa naturer blir tänkandet lätt en
berusningsprocess, som följes av
perio-.disk trötthet. Ingivelsen, vars yppiga
springvatten han i sorglöshet förslösat,
avstannar, och med den sinande
ingivelsen följer känslan av andlig oförmåga,
viljan brottas med svårigheter, sångmön
är utmattad. Tegnér känner sig i
dylika stunder »dekrepitus» och säger sig
»behöva dagar att utföra en sak, som
eljest kostade honom några timmar»,
oro och missmod fylla sinnet, och
»mjältsjukan» växer.
Men även på annat sätt och i en
motsatt riktning framväxer ur sinnets
alltför stora rörlighet disharmoniska
tillstånd. Mjältsjukan är den ena
ytterligheten, exaltationen den andra. I stället
för att mattas och stagnera blir den
sprudlande ingivelsen mer och mer
obehärskad, fantasien skenar stundom av
med förståndet, den styrande handen
domnar, och skalden är till sist prisgiven
åt de rasande elementen i sitt inre.
Av denna art var Tegnérs sjukdom,
en rubbning i själsverksamhetens
harmoniska förlopp med växlingar från
ytterlighet till ytterlighet. Den ter sig
som en allmän oförmåga av andlig
hushållning, stundom överdåd, stundom
brist, men i själva verket sker ingen
minskning i de andliga tillgångarna, det
är blott den slösande anden som ej är
förvaltningens konst vuxen, som synes
föredraga glänsande tider och tider av
sorg framför en genomsnittlig ro, en
jämn flykt.
Helt annorlunda förhöll det sig med
Gustaf Fröding och hans sjukdom.
Denne är som skald av en helt annan
typ än Tegnér. Fröding är en djupare,
mera inåtriktad, mera stämningsmättad
och omedelbart inspirerad sångare. Han
är i långt högre grad än Tegnér en
skald »med Guds nåde». Och såsom
fallet är med snillen av detta slag ägde
han i sitt temperament ett lika känsligt
som ömtåligt organ. Hans genialitet är
vida mer individuell än Tegnérs, det är
den egenartade, varma personligheten
som ger värde åt hans sång.
Frödings produktivitet omfattar ett
fåtal år, och det är anmärkningsvärt,
att han därunder mestadels brottades
med själslidandet. Detta lidande griper
hans gemyt som en sakta men förtärande
eld. Hans dikter äro en omsättning av
den egna smärtan, och i oförgängliga
strofer besjunger han sin själs förödelse.
Det är en döende man som till sist
överlever sig själv, sin längtan och sitt
brustna hjärtas otillfredsställda
lyckotörst. Frödings skaldskap är på ett
intimt sätt sammanvävt med hans
sjukdom, och ingivelsen utmynnar så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
