Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kubistisk interview. Av X. Yzäta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
X. YZÄTA
kert, icke sant? Det blev refuserat på
»de Ungas salong». — »De Ungas salong»
var det som kom mig att resa till Paris.
Jag måste till den nya konstens källa för
att icke förbliva främmande för det som
var på väg att bana sig fram. — Det var
Bach som min flicka övade. Det går
visserligen att måla, när hon spelar Bach,
men konversera är svårare —.»
Ett blått draperi drogs åt sidan, och vi
stodo i stora ateliern, en rymlig vit låda
med stora fönster utåt granskogen och ett
galleri under taket där man skymtade hela
travar av studier och tavlor, antagligen det
gamla osålda lagret. Men på stafflier och
på väggarna påbörjade eller redan
avslutade arbeten av färskare datum.
»Ser ni, Bach det är kubisten i
musiken. Han är manlig och konstruktiv.
Alla dessa planer och facetter i kubismens
motsättningar mellan ’le droit et le courbe’,
det är hans kontrapunkt. Wagner älskade
jag förr — och stämningsmåleriet, som nu
flyttats upp på galleriet, ackompanjerades
av min son, som är Wagnerian. Men
Wagner är ett fruntimmer som säger ’adjö’
hela tiden utan att gå sin väg. Han
stiger och stiger i högan sky, slår sitt eget
rekord; han är superlativus, som P. B.
säger, medan Bach är positivus. Det är det
positiva som passar ihop med
arkitektoniskt måleri, med kubism.»
En färgrik duk fängslade min
nyfikenhet. Antagligen en variant av »Oü est
la femme». — Jag närmade mig och steg
åter på avstånd, lade huvudet på sned och
formade handen till en kikare — men
lyckades inte få fatt i »la femme» —. »Det
är döden som mejar jordens blomster»,
upplyste konstnären. »Här ser ni hans hätta
— denna påfågelsfärgade fläck — och här
några revben. — Vänstra armen — voilà
— med två händer, en tydlig och en
mindre tydlig. — Gluteus maximus bildar
fortsättning av kappans fladdrande veck —
ja det där kan ni ju se själv, icke sant.
Figuren är ju i naturlig storlek.»
Jag smålog ett falskt leende, ty
ännu kunde jag ingenting upptäcka;
hoppades på att en ingivelse skulle rädda mitt
anseende som konstkännare. Men värden
genomskådade. »En tavla är ämnad till
väggprydnad och att som sådan bevittna så
många olika stämningar. Det kan därföre
vara nog så taktfullt att tavlan inte ser-
verar anekdoten på en presenterbricka,
men låter henne synas och åter försvinna,
glidande mellan ett spel av färgade
ornament. Det tröttar mindre i längden,
förutsatt naturligtvis att färg och ornament
äro vackra och rogivande genom deras
harmoni. Ni ville visst invända något?»
»Nej, jag bara tänkte och förmodligen
något dumt. När ni nyss talade om
måleri och musik, fick jag den tanken att
kubism måhända vore en form av
konsertmåleri. » —
»Långt därifrån, men varje konstart
har sin beröringspunkt med de övriga
slagen av konst. Och om kubism har
mycken korrespondens med arkitektur, som är
förstenad musik, så var 18oo-talets
nyklas-sicister med David och Ingres i mer eller
mindre grad målad plastik — man kunde
fortsätta med parallellerna. — Vänder sig
expressionismen kanske mera till känslan,
så tillhör kubismen däremot mera
intellektet. Så förklarar åtminstone
fransmannen tyskarnas kärlek till det nyaste —
egendomligt nog.»
På ett av stafflierna stod en större duk:
tre nakna figurer uppställda på gråmålade
klotsar. En av dem hade stort besvär
med ett vitt skynke. Överst i tavlans kant
gröna fläckar, som kanske ville föreställa
någon okänd ficus-art, medan i motsatta
hörnet en väldig antimakass låg utbredd
på ett blått parkettgolv. På kubistiskt
manér var tavlan redan signerad ehuru
endast påbörjad — ena figurens ben försvann
i sudd, och den andres fot var obefintlig.
Den tredje figuren, som tycktes mest
avancerad, var kantig där han ej var
rund-svarvad, och jag fäste mig särskilt därvid
att av bröstmusklerna, ehuru i samma läge,
var den ena antydd med en rät vinkel,
den andra med ett cirkelsegment. —
»Detta är min enda verkligt avslutade
stafflitavla och för resten den enda duk
av allt som jag hittills åstadkommit som
jag ogärna ville se gå förlorad. Jag har
noga undersökt om jag bör tillägga något
eller taga bort; men efter vad jag själv
förmår bedöma så är tavlan färdig.
Tavlan förekom på Baltiskan. Jag var
själv i Malmö men hann bara se
maskiner och järnindustri — av konst hade jag
ju dessutom fått nog, ja övernog. Så jag
fick ej se om hon gjorde sig. Men min
pojke, som är ingenjör vid flottan och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
