Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - När vi avträdde vår sista baltiska provins. Ett hundraårsminne. Av Lars Dalgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
LARS DALGREN
i sin tur upphörde efter de stora franska
nederlagen 1813. Redan året därpå
avträddes landet af Sverige — formellt,
reellt först 1815. Trots dessa växlingar
rådde i Pommern en bestämd förkärlek
för det svenska väldet, och man torde
kunna säga, att någon allmännare
önskan att få komma under preussiskt
välde ej förefanns. Orsakerna härtill
voro flera. De lägre klasserna voro
varmt tillgivna Gustaf IV Adolf
personligen, vars politik också faktiskt
utmärktes av en del drag, som
nödvändigt måste tilltala just dessa klasser;
så var det t. ex. han som upphävde
livegenskapen i landet. Adeln och det
högre borgerskapet voro utan allt tvivel
missnöjda med Gustaf IV Adolfs alla
förändringar men hoppades efter hans fall
på en återgång till de förhållanden, som
rått förut, då de svenska myndigheterna
i Stockholm på grund av det långa
avståndet ej kunnat eller ej brytt sig om
att så noga övervaka dem. Preussen
skulle helt säkert ha fört ett långt
stramare regemente, och det betraktades
också av dem som en sorts
militär-despoti, för vilken de ej kunde ha några
sympatier. Dessutom hade lidandena
under fransktiden, bestående i dryga
kontributioner o. dyl., kommit den
föregående tiden att framstå i en ljusare
dager än den kanske annars skulle ha
gjort. Som ett åskslag kom därför,
försäkras det, för pomrarna underrättelsen
om freden i Kiel, där de offrats för att
ge Danmark någon ersättning för Norge.
Det lär ha gått så långt, att pommerska
officerare, som följt den svenska arméen,
i Karl Johans egen närvaro utfarit i
vanvördiga ord om den slutna freden.
Och hemma i Pommern lära bönder
och borgare under tårar ha nedtagit
kronprinsens porträtt, som förut utgjort
deras käraste väggprydnad, och ersatt
den med Blüchers bild.
Emellertid kom det som sagt att dröja
något, innan fredsslutets stipulationer
utfördes. I sjätte punkten av fördragets
femtonde artikel stadgades, att Pommern
och Riigen skulle utrymmas av de svenska
trupperna, när de norska fästningarna
Fredrikshald, Kongsvinger, Fredriksstad
och Akershus besatts av svenskarna.
Norrmännens vägran att finna sig i
Kielfreden och den omständigheten, att
svenskarna ännu en gång måste gripa
till vapen för att få dess bestämmelser
genomdrivna, togs av Karl Johan till
förevändning för att ej överlämna
Pommern. Danske konungen klagade, men
det ständiga svaret blev, att
fredsfördraget ej uppfyllts. Saken ordnades
först på Wienkongressen, dit danske
konungen begav sig i egen person.
Under Rysslands medling
undertecknades där den 7 juni 1815 av Sveriges
ombud vid kongressen, greve Carl
Löwenhjelm samt preussiske statskanslern
furst Hardenberg och statsministern
baron Humboldt en överenskommelse,
enligt vilken Pommern övertogs av
Preussen mot en summa av 3 V2 miljoner.
Till förekommande av tvist om vem
som vore Pommerns rätte herre avslöt
dessutom Preussen en traktat även med
Danmark, som fick hertigdömet
Lauen-burg och 2 miljoner.
Till att överlämna landet till dess nye
ägare utsågs av svenska regeringen
löjtnanten, friherre Gustaf Boye; hans
sekreterare blev Hartmansdorff, som senare
författat en nu i riksarkivet befintlig
utförlig berättelse om hur därvid tillgick.
Avresan från Stockholm ägde rum den
19 augusti och ankomsten till Stralsund
den 3 september. Då voro de
preussiska kommissarier, som skulle mottaga
landet, ännu ej ankomna; den förnämste
av dem var överpresidenten i regeringen
i Stettin, friherre von Ingersleben.
Under väntetiden skulle de svenska om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
