Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sken och verklighet. Efter Gottfried Keller. Översättning av Teresia Eurén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEN OCH VERKLIGHET
Efter GOTTFRIED KELLER
I.
I middagshettan, nära bergets topp,
jag somnat in bland granar helt allen
och drömde tungt, tills aftonsolen sken,
om fåfäng gärning och om sviket hopp.
Jag vaknar halvt, med ännu sömntyngd kropp
och se — omkring mig, över stock och sten,
en glöd, som går till fjällets märg och ben!
Ett eldhjul över horisonten lopp.
Jag trodde det var tidig morgonväkt,
ett förebud till solens segertåg —
min puls slog raskt, och hoppfull blev min håg.
Men — natten kom med frostig andedräkt.
Den släckte varje topp, som brunnit röd,
och månen lyste hjärtats forna nöd.
II.
Så får mitt främlingsskap jag bittert smaka,
blir vilsen mången gång om dag och stund,
och liv, som sjöd, försänks i dödens blund —
det gäller blott att frysa och försaka.
Vem har ej glatt sig vid en nyårsvaka
Och bjudit högstämt lov, i vänners rund,
åt framtid, som — bedrog ens hopp i grund:
i samma mörker stöttes man tillbaka!
Men aldrig kan jag låta hoppet fara,
hur mången natt mig ödet än må spara,
av sömnlös saknad fylld och frusna drömmar.
Med samma kraft, som driver vreda vatten,
skall, omotståndlig, dag besegra natten:
Se — gryningen, som röd ur molnen strömmar!
TERESIA EURÉN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
