Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Caroline. Av Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAROLINE
441
upplevelse med Caroline, men utan skrupler,
klar, solig, leende. Han var wienare och
bara tretti år, friskt skönhetskänslig, med
spänstig grace i tankegång, gemyt och
pennföring. Den förälskade ton, som
dämpat upprört vibrerar under gamle Hayms
högtidsfulla perioder, klingar helt frankt
genom hans förtroligt obesvärade kåseri.
»Ach, dass die süssredenden Lippen auf
ewig verstummt sind!» Han tränger undan
Schelling från Carolines dödsläger och hänger
sig publikt åt en ljuv änklingsmelankoli.
Men det var bestämt, att även han
skulle drabbas av en stöt, en rakt motsatt
den som Nemesis hade tillfogat Haym.
Waitz viskade honom i örat (Gud vet
varför, kanske för att hämnas svärfadern), att
det fanns en verkligt skum fläck i Carolines
vandel, ett förhållande med någon fransk
sansculotte under den revolutionära
Mainz-perioden — nåja, man skulle inte gräva
i detaljerna, men så var det dessvärre.
Professor Scherer, bedövad, förlamad,
miste balansen liksom Haym, bara i
motsatt riktning. Nu var han inte endast
änkling, han var bedragen älskare. För en
enstaka gång betedde han sig nästan
ograciöst, när han grep till pennan för att bikta
denna erfarenhet. Med alltför tvära
knyckar sprang han över från rasande harm och
smärta till en uppläxning av filistrarna:
»Vad är det för en råhet att mäta en
sådan kvinnas värde bara efter sjätte budet?
Ha vi verkligen redan sjunkit så djupt, att
blotta korrektheten synes oss det högsta
goda?» för att slutligen rädda sig i en
akademisk förskansning: hans hänförelse
hade aldrig gällt individen utan idén
Caroline! Därmed hade han lyft sin passion
till en professorlig nivå.
Men i denna attityd var icke Wilhelm
Scherer skapad att uthärda; den måste nog
rätt snart ha frapperat honom genom sin
löjlighet, och när han långt senare fick
nya anledningar att yttra sig om Caroline,
bekände han sig utan undflykt som medlem
av en stilla församling äldre och yngre
herrar, vilka då och då med tårade ögon
samlade sig till hemlig andakt inför
Carolines bild. Han hade fullständigt
återvunnit balansen och sitt övermodiga humör.
Denna livvakt av amurösa professorer
skulle dock ej ha räckt till att genomföra
Carolines fullständiga rehabilitering. Det
fordrades, att kvinnorna avlade vittnesbörd.
Så har också skett och sker alltjämt, och
numera — vad Wilhelm Scherer skulle ha
häpnat! — numera är det på det hållet hon
finner sina säkraste riddare. Ricarda Huch
— »die Seelendeuterin Ricarda», som
professor Walzel kallar henne — ägnade Caroline i
sin Blütezeit der Romantik den skönast
förstående och systerligt ömmaste karakteristik,
en oförgänglig minnesvård.
Till komplettering av denna bild, där
glansen från den geniala skildraren
absorberar den som utströmmar från föremålet,
ger Beatrice Zade i sin utförligt berättande
bok en uppfattning som på det hela taget
kan anses allmängiltig för de kretsar, vilka
tagit någon del i de senaste decenniernas
bemödanden om mänskoforskning.
Jag har svårt att föreställa mig hur fru
Zades biografi kan verka på den som inte
i förväg är förtrogen med Caroline, den
röjer trots sin klara, lediga komposition och
berättarton en nybörjares osäkra hand och
lider av blackhet i språket, men den är
i varje fall högst värd att rekommendera
som den första presentationen för svensk
publik av en gestalt, som ej kan undvaras i den
något finare germanska allmänbildningen.
Författarinnans inflickade ansatser att
uppställa ett lyckomoralsystem Caroline kan
den läsare, som inte är grinig och
företrädesvis hakar sig på oväsentligheter,
leende vifta bort, liksom Scherers famösa idé
Caroline. En hög och värdefull mänskotyp
bör man kunna njuta och vörda som en
bekräftande uppenbarelse utan att i
pedagogiskt vurmeri pressa den till mönster.
Caroline har ingenting att lara oss och icke
ens något att varna för, hon har blott
något att visa oss, något rikt och starkt och
vederkvickande: sig själv.
Fördenskull bli alla biografier bara
hänvisning och inledning till den enda
källskriften, icke längre Waitz’ en smula
maskerade Caroline utan den av Erich Schmidt
för ett par år sedan utgivna nyupplagan i
två sirliga Inselvolymer. Till den har familjen
Schelling insiktsfullt offrat de förment
komprometterande dokument, som en tidigare
generation undanhöll. Därmed har det
gjorts ända på misstänksamt grubbel och
kannstöperier, allt visar sig vackrare och
hedersammare än man förmodade, och
Caroline segrar med glans över denna sista rest
av sitt jordelivs fataliteter.
Klara Johanson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
