Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Några ord om Napoleon. Av Johan C. W. Thyrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 66
JOHAN C. W. THYRÉN
att sända deputerade, likasom att de
under hand vänt sig till Europas makter,
främst England, med åkallan om hjälp.
Sändebuden kommo emellertid och gjorde
sig beredda på att under
överläggningarna göra opposition mot tyrannen
intill det yttersta. Men förloppet blev
helt annat. Vi satte oss, berättar
schweizaren, och bidade. In trädde en liten man
med fasta drag och ogenomtränglig blick.
Kort och klart examinerade han oss en
för en om våra åsikter, gendrev med
ovederläggliga skäl, vad som stred mot
hans egna, och visade sig i de
schweiziska kantonernas lokala förhållanden
bättre än någon av oss känna varje
detalj, varpå det kom an. Vi sutto
från början slagna med häpnad, och det
dröjde icke länge, förr än samtliga
överväldigades av känslan att befinna sig
inför ett övernaturligt väsen, mot vilket
varje motstånd vore icke blott lönlöst,
utan löjligt. — Visserligen utmärkte sig
Napoleons »medling» denna gång för
fullständig oegennytta och opartiskhet.
Utan invändning antogs sålunda hans
konstitution för Schweiz, vilken han
själv, och med rätta, alltid betraktade
som ett mästerverk. — Och vad var
denna schweiziska fråga för Napoleon?
En liten detalj; om icke just »en
frukost», som han själv något förhastat sade
om Spaniens erövring, så i alla fall någon
månads arbete, högt räknat.
Någonting liknande, men ännu mer
obegriplig, är hans ledning av det stora
lagstiftningsarbetet. Var och en som
kunnat iakttaga, hur svårt att icke säga
omöjligt det är även för efter vanlig
måttstock begåvade personer, som icke
undfått det juridiska elddopet, att få
något fast grepp på lagstiftningsfrågor,
måste fråga sig, hur den man kan hava
varit beskaffad, som utan annan skolning
än den livet givit honom fick sin tids
förnämsta jurister att frivilligt lystra till
hans ledning och framtvang resultat, där
fackmännen under årtionden förlorat sig i
ofruktbara dispyter. Det kan i själva verket
blott så förklaras, att denna förmåga att
se möjligheterna framför sig och på
förhand genomtränga de mångsidiga
praktiska verkningarna av ett lagbud, denna
säregna, av fackjuristerna — i bästa fall
— genom årslånga mödor framarbetade
fantasi, måste ha legat honom i blodet
på annat sätt än som är människor givet.
— Och motsvarande gäller om alla
grenar av statsverksamheten, icke minst om
finanserna. »Hans finansförvaltning utan
skuldsättning», säger en engelsk
statsman, »är ett underverk och en gåta».
Under tiden inträdde kejsarkröningen,
Austerlitz, det ena segertåget efter det
andra. Massornas uppfattning av
Napoleon såväl som hans uppfattning av sig
själv försköt sig allt mer i det
fantastiska — så mycket mer som omdömet
numera aldrig gavs affektfritt; det
färgades antingen av ett slags gudomlig
dyrkan eller av motsvarande hat och
avsky. Det ligger knappast mycken
överdrift i kammarherrens svar, då
Napoleon uppfordrade honom att öppet
meddela massans omdöme om hans
person: »meningarna äro mycket delade,
Sire: många anse Er för Gud och andra,
med respekt, för Satan, men ingen för
människa». Sådana allokutioner som
den polska ärkebiskopens vid
genomtåget år 1812: »Du, som efter din vilja
låter riken uppstå och riken försvinna ...»
voro vanliga, föllo sig helt naturliga
och stötte ingen. Under sådana
förhållanden är det icke alltför besynnerligt,
att Napoleon allt mer förlorade varje
måttstock för bedömande av sig själv
och på allvar glömde, att han dock var
blott människa. Då han den ena dagen
förkunnar, att huset Braganza, den andra,
att huset Bourbon — i Neapel eller i
Spanien — upphört att regera, den tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
