Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Eugène Jansson. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
KLAS FÅHRÆUS
MANLIG STUDIEFIGUR (1906).
Uppsala 1906, var bakgrunden
ojämförligt mycket bättre målad än
kroppsfärgen.
Ett ansenligt steg högre nådde han
i sina tvenne stora respektive år 1907
och 1908 signerade badtavlor. Även
här gör sig emellertid kännbar en brist på
modellerande kraft i den alltjämt ritande
penseln. Och någon nämnvärd blodvåg
kvällde aldrig i ådrorna under
ytterhu-den på dessa figurer. Men i stället hade
Jansson andra, avsevärda förtjänster.
Luften, som omsvepte gestalterna, var
ypperligt målad. Det stod kring dem en
aura av pärlemorglans mot det mäktiga
blå. Och i kompositionens bredd och
anderikedom behövde Jansson icke frukta
någon samtida nordisk medtävlare —
medan han i utlandet närmast kom i
jämförelse med tysken de Marées eller
schweizaren Hodler.
Av dessa badtavlor utmärker sig den
tidigare för en friare och mjukare
komposition, den senare för en säkrare
teckning och ett större maestoso.
Gemensamt för dem båda är den spänstighet,
varmed de av en urnordisk luft stålsatta
ynglingagestalterna blivit återgivna,
liksom överhuvud den praktfulla
monumentalitet i uppfattningen av
människokroppens skönhet, som — med alla
ofullkomligheter i övrigt — dokumentera dem
som klassiska verk i det svenska
aktmåleriet.
I sammanhang härmed bör kanske
icke med tystnad förbigås de
ansträngningar, som av vännerna till Janssons
konst två upprepade gånger gjordes att
inrösta det senare av dessa verk i
Nationalmuseum. Men dessa försök
strandade dels på motstånd av nämndens
akademister, som icke i impressionismen
funno någon förtjänst — och dels på
ängsligheten hos en museidirektion, som
i känslan av sin egen svaghet aldrig
vågade ett inköp utan ryggstödet av en
publik opinion — som Janssons konst,
enligt dess allmänna natur, varken då
eller senare kunnat påräkna.
Ungefär samtidigt målade Jansson en
stort anlagd »Matrosbal», där han
triumferande tog alla nationers i taket
upphängda flaggor till vittne på att han nu
fullständigt återvunnit sin palett. Men
heltonerna äro icke fullgott stämda, och
halvtonerna här och var överarbetade.
— I tävlan med Munch målade han
vidare två porträtt i impressionistisk stil,
det ena återgivande Tor Hedberg med
hela hans kloka kulturs pondus1; det
andra ett självporträtt. Båda förträffligt
komponerade och påfallande goda i
karaktäristiken.
Under sina återstående år arbetade
Jansson huvudsakligast på det svåra pro-
1 Avbildad i Ord och Bild 2l:a årg. (1912)
vid sid. 129.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
