Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett kåseri om den italienska renässansen. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
AUGUST BRUNIUS
sökning. Den moderna rashygienen
räknade honom som en av sina fäder i och
med det att han velat upphäva den på kristen
kultur grundade och av franska
revolutionen praktiskt framhävda broderskapstanken.
Gobineau är ingen obetydlig personlighet,
om än hans ras-teorier och grundritning
av mänsklighetens utveckling genom
kulturskedena icke skulle hålla stånd i alla
punkter. I sitt hemland är ban underskattad
och i Tyskland överskattad. Överhuvud
har han kraftigt bidragit till att öka den
germanska självmedvetenheten, som icke
minst i närvarande stund märkes i Europa.
Denne finbildade och kosmopolitiskt
rörlige fransman svärmade för Norden och
gladde sig åt den fantastiska tanken att
kunna leda sin härstamning upp till en
skandinavisk viking. Det är lustigt att i
hans stora vetenskapliga verk »Essai sur
1’Inégaiité des Races humaines» konstatera
den iver varmed han tar ifrån den
klassiska antikens och isynnerhet romarnas
odling så många glänsande drag som möjligt
för att i stället förhöja glansen hos de
gamla germanerna i Ultima Thule. Det
berättas att när han var ambassadör i
Athen, vände han snart ryggen åt alla de
klassiska minnena, som han hade det bästa
tillfälle att studera, för att i stället fördjupa
sig i medeltida krönikor om de franska
härtigarna av Athen och Thebe, de fyra
baronerna av Evboea, deras öden och
slutliga undergång. Gobineau är typisk för
sitt århundrades romantiska sida, på samma
sätt som Wagner i sina musikdramer och
Burne-Jones i sina stora färgkompositioner.
I detta århundrades antiklassiska, politiskt
energiska och kraft- och storhetsdyrkande
strömning är han en verksam och
oförtru-ten pådrivare.
Vi ha därmed lättare att förstå bristen
på glans och skönhet i hans skildring av
Renässansen. Tiden är för honom
väsentligen en kaotisk stormtid, där en sista rest
av medeltid kämpar en hopplös kamp med
både urgammalt och nytt. Han ser icke
det lugn som bor vägg i vägg med
upproret, han lyssnar icke på harmonien bakom
tumultet. Han vet ingenting om Vittorino
da Feltres »glada hus» i Mantua, detta
ideal av kraftfull och allsidig skoluppfostran,
som nutiden ännu icke förmått upphinna.
Han hör icke den förfinade och glada
konversationen i de stora salongerna, före-
bud till rokokons sällskapsliv. Han ser
icke Erasmus rätta sina korrektur i samråd
med den vördnadsvärde Aldus Manutius,
detta under av boktryckare, förläggare
och vetenskapsman i ett. Men han vill
säga ut allt om tidens politiska och
sociala kaos och vrida ut den sida som
väl är minst känd och begrundad. Det
konstnärligaste stycket av hans arbete är
de sista sidorna, där den gamle
Michelangelo en aftonstund hos Vittoria
Co-lonna vid brasan ser över sitt eget liv
och den tid som med honom går i graven.
I hans ord, burna av milt vemod och en
religiös mans förtröstan, klinga endast
nordiska toner, innerliga, djupa. De kunde
vara sagda av Diirer eller Holbein.
Men bland alla som fängslats av
renässansens problem och skådespel framträda
också egendomliga skiljaktigheter i
arbetssätt, beroende på olika nationell egenart.
Där är tysken med sin grundliga
kännedom om alla dokument, vunnen i bibliotek
och museer. Där är fransmannen med sitt
behov att göra ett system av sitt vetande,
framställt i artistisk form. Där är
slutligen engelsmannen som fantiserar över
något enstaka motiv eller problem, fjärran
från arbetsrum och bibliotek.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
