Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vitalis (Eric Sjöberg). Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS
599
Der en evig vår är kring dig, fader!
Och de sköna former, evigt unga.
När han ser blomstren vissna
(Blomster-klagan), tröstar han sig med tanken på
att den jordiska skönhetens form blott
är en flyktig uppenbarelse av den eviga
idén, att när »den sköra formen krossas,
— Blir gestalt, hvad här var dröm och
skugga.»
Blomman är det ena poetiska
huvudmotivet i Vitalis’ lyrik; det andra är
den sköna mänskliga gestalten. Det är
samma Eros, som driver honom att älska
båda: i båda skimrar idéns klara renhet
genom det jordiska stoffet. Parallellen
mellan blomman och människan möter
oss på otaliga ställen; i Vårsolen heter
det: »Också jag, en högre blomma, delar
— Mina yngre syskons fröjd om våren»,
och i Blomsterfesten:
Men en blomma öfver alla blommor
Är dock menniskan, när oskuld strålar
Utur hennes öga, fröjd och skönhet
Saligt blomma uppå hennes kinder.
Denna Vitalis’ erotik har äkta
pla-tonsk prägel: den är till sin art rent
andlig, och den riktar sig icke blott mot
den kvinnliga skönhet, som Vitalis länge
besjöng under Lauras namn, utan i långt
högre grad mot den unga gossegestaltens
fägring. Vitalis är den förste svenske
skald, hos vilken denna sida av den
platonska erotiken utvecklats. I
Anderöster skildrar han den innerliga kärleken
mellan den »dystre lärarn», den av sorger
och besvikelser nedtyngde, och hans
lärjunge Florens (»den blomstrande»):
läraren sluter pilten till sitt hjärta, rädd att
i honom för andra gången förlora
barndomens lycka och oskuld. I
Blomsterfesten har han samlat all vårens ljuvlighet,
både naturens och mänskolivets
maj-blomstring, till en salighet så
överväldigande rik, att han icke vill bevittna dess
skovling. När han ryckt sig ur gossens
armar, utbrister han:
O, sad’ jag, att Gud mig slog med blindhet
Denna stund, att jag ej måtte skåda,
Hur din skönhet offer blir åt Kronos.
Heligt ville jag din bild bevara,
Så, som ljuf och skön du står framför mig
Ack! i dag. i dag. O, att du dödde
Denna stund, på det ej andens skönhet
Måtte fläckas hos dig! Lugn jag ville
På din graf blott gråta stilla tårar,
Om du bar din oskuld, sköna liljan,
Till vår Fader hem i samma renhet,
Som i dag hon blommar i ditt hjerta.
I Sånger till mannen i månen
(Första och andra månskensstycket) har han
under en adress, som han bemödat sig
att göra bisarr och ogenomskinlig —
liksom han höljt Blomsterfesten i det
dunkel, varöver Ljunggren klagar — givit
uttryck för den mest hängivna och
svärmiska kärlek. Vad han drömmer om är
själarnas fullkomliga sammansmältning i
en ny och högre livssfär; men även på
»tidens kalla ö» hoppas han på en »ädla
själars hymen», och han slutar med
bevekande böner om genkärlek:
Jag lyftat har för dig min andes slöja:
Kan i hans drag din själ ej frändskap röja?
Du ser min bild som hopen den ej ser:
Vet du ej svar uppå mitt hjertas fråga,
Ack, Alvin! aldrig, aldrig skall jag våga
Till lifvets barn en bön om kärlek mer.
För Vitalis har sålunda den ideella
vänskapen varit av alldeles samma slag
som kärleken: han diktar Till ett skönt
barn med alldeles samma rena rörelse
som Till Laura, och dikten Till en vän
är lika brinnande het som någon av
hans Erotiska sånger. Hans Eros är
ingen annan än Platons, och i en dikt
som Mina önskjiingar har han till Laura
riktat en strof, som är en omdiktning
av Platons kärleksepigram till ynglingen
Aster.
Det är lätt att förstå, att livet måste
ha medfört många bittra desillusioner för
denne eldige, blyge och stolte tillbedjare
av den sköna formen, av den rena, oskulds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
