Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - William James’ religionsfilosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM JAMES’ RELIGIONSFILOSOFI
615
det onda är ej blott något tillfälligt utan
något väsentligt. De äro alltigenom
själssunda, dessa människor, och deras
religiositet blommar fram utan kriser och svårare
övergångar. Det är övermåttet av deras
tacksamhet och rent naturliga glädje över
all denna härlighet som slår ut i en ljus
och blid religiositet
Från dessa lyckliga blomsjälar avsticka
skarpt de människor, som först genom en
våldsam kris nått fram till sitt ja till
universum. Människor av denna djupare och
från religiös synpunkt långt intressantare
typ kallar James »de två gånger födda».
För människor av denna typ är icke
allt från förstone »ganska gott». Nej,
tvärtom! Deras själar äro sjuka, och överallt
se de blott lidande, död, förruttnelse och
fåfänglighet. De ha en djup och bitter
känsla av allt jordiskts förgänglighet och
vansklighet. Bakom nöjets ljust leende mask
skönja de ledans och tomhetens
dödsskalle-grin Allt tyckes dem underminerat och
märkt av döden och förgängelsen. Även i
den ros, som glöder rödast, upptäcka de en
tärande mask. Överallt skönja de en spricka
eller lyssna till en ihålig klang, som vittnar
om att något är anfrätt där bakom.
Det onda är för dem intet tillfälligt.
Själva väsendet är anfrätt liksom av en
inifrån tärande kräftsjukdom. De känna,
att allt inom och utom dem är hemfallet
åt det onda; över allt se de mörker och
ondska. Hela världen tyckes dem vara under
djävulen.
Dessa människor kunna, betonar James,
säkerligen icke räddas genom något
vädjande till viljan eller genom predikande av
optimism, manlighet och själsstyrka. Vad
de tarva, är en genomgripande förändring
i själva väsendet Dem hjälper intet böra,
utan blott känslan av förbindelse med ett
omedelbart gott vara, högt över allt böras
vansklighet.
Det kan ock enligt James mening
knappast råda något tvivel om, att den sjuka
själens världsaspekt är djupare och sannare
än den själssundes. Den förre har
nämligen blicken öppen för allt det onda, mörka
tunga och meningslösa, som, av allt att
döma, bildar en så väsentlig beståndsdel i
den värld, som omgiver oss, och i vilken
vi leva. Den sjuka själen söker ej
eliminera bort någon sida. Därför möta vi ock
hos den sjuka själen en långt rikare och
djupare världsbild än hos den själssunde,
som med all kraft söker förneka eller
åtminstone blunda för det onda. Vi kunna
nog för vår egen privata del — så länge
det nu går — intaga denna själssunda
hållning Men vi kunna omöjligen dölja för
oss, även om vi i vårt eget liv aldrig mötts
av tomheten och ledan, depressionen och
förtvivlan och ej heller försport något av
den ödslighetens vind, som sopar in från
den stora världsrymden, att det blott är en
lycklig tillfällighet, som räddat oss. Vi
kunna ej blunda för, hur oändligt stort
lidandet och eländet är i världen, ej
förbise, att hela vårt liv är uppbyggt på andra
varelsers lidande och undergång. Vi ha ej
rätt att glömma, att krokodiler,
glasögonormar och giftspindlar äro lika verkliga
livsbärare som vi, ja, att hela naturen är
ett väldigt slakthus, där ångestskri och
dödsrosslingar som en mörk jättesky stiga mot
himlen. Och se vi in i oss själva — vad
finna vi! Hur många rovdjursdrifter slumra
ej i vårt väsens djup, hur mycket vidrigt
och klibbigt väller ej upp ur vår själs
gömslen!
Vi ha verkligen ingen orsak att ropa:
»allt är gott och väl beställt!»
Vi ha ej heller skäl att dölja för oss,
att den slutliga glädje, som kan välla upp
inom dessa söndrade själar, är långt djupare
och rikare än den själssundes rent naturliga,
mera animala och instinktiva ljussyn. I den
friskvordna sjuka själens världsaspekt är allt
väsentligt med. Det onda är ej borta men
övervunnet. Det är här ej fråga om ett
blott och bart återvinnande av den
naturliga hälsan. Dessa människors hälsa och
slutliga jämvikt är av ett annat slag, är ej
blind utan seende. Deras ja har brusat
fram först efter vandringen genom
förtvivlans och dödsskuggans dal och tonar
därför fylligare och med en djupare bröstton.
De röra sig på ett annat plan än de
själssunda.
Ett av de mest framträdande dragen i
den själssjuka människans fysionomi är den
mer eller mindre djupgående söndringen i
hennes väsen. I de extrema fallen kan denna
söndring vara synnerligen vittomfattande
och djup, ja, närma sig
»personlighetsklyvning». Inom en dylik människa leva
liksom två personligheter. Stridiga tankar,
känslor och impulser strömma över henne
och hota att spränga medvetandets enhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
