Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - William James’ religionsfilosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM JAMES’ RELIGIONSFILOSOFI
617
tat plötsligt bryter in i det ordinarie
medvetandet.
Det är i synnerhet två
föreställningsgrupper som upptaga den sjuka själens
uppmärksamhet. Å ena sidan
föreställningen om den förhanden varande
förvänd-heten; å andra sidan föreställningen om
det åtrådda idealet. Det ligger emellertid
i sakens natur, att föreställningen om
för-vändheten och skevheten i det närvarande
läget tager upp en helt annan plats i och
står långt aktuellare och skarpare för
medvetandet än föreställningen om det
eftertraktade idealet, som avtecknar sig
synnerligt dimmigt och otydligt. Därför bli ock
de medvetna ansträngningarna att komma
ut ur förvändhetens tillstånd tämligen
planlösa, ja, göra ofta nog det onda värre. Men
samtidigt arbeta i själens djup krafter i
samma riktning som vår medvetna strävan. Här
mognar så småningom den nya människan.
Men våra medvetna ansträngningar kunna
ofta nog hindra och fördröja dessa krafters
fria verksamhet. Därför blir här den enda
rätta hållningen: »bort med fingrarna och
intag en avvaktande och förtroendefull
hållning!» Vi måste överlämna saken åt
starkare och mera ideella krafter än våra egna.
Vi ha nämligen, betonar James, rätt att
kalla de undermedvetna krafterna mera
ideella än våra vanliga medvetna. I den
undermedvetna regionen finna vi nämligen all
heroisms, all själsstorhets och all dådkrafts
fruktbara jordmån.
Så länge vi söka tolka omvändelsen
som resultatet av en dylik undermedveten
mogningsprocess, torde vi röra oss på
vetenskaplig mark. James döljer emellertid
varken för sig själv eller för läsaren, att, även
om denna hypotes i rätt många fall slår
till, så finns det likväl fall — framförallt
bland de plötsliga omvändelserna — där
den ej tycks räcka till. Han blundar icke
för, att vi där måhända måste gripa till en
mera mystisk förklaringsgrund och därmed
närma oss den religiösa uppfattningen,
vilken, som bekant, i omvändelsen ser frukten
av ett högre ingripande, korteligen, en
inverkan av krafter från ett annat plan.
Vad blir nu följden av omvändelsen?
Jo, i många fall blir denna ej så
synnerligen i ögonen fallande. I andra åter tyda
frukterna på, att vi ha att göra med en
genomgripande revolution.
Det är dessa mera extrema och skarpt
framträdande frukter religionen brukar
sammanfatta under namnet helighet. Vad är
då det utmärkande för den heliga
karaktären? Jo, tyngdpunkten i själslivet har
förflyttats från nejfunktionen till jafunktionen.
Själen genomströmmas av frid och upphöjd
ro. Den lever i ett evigt sabbatsrike. De
hinder, som förr syntes jättestora och hårda
som diamant, ha smält ned och blivit mjuka
som vax. Den tvekan och ängslan, som
frågar: »Varför just jag?», har ersatts av en
gränslös villighet att offra och verka för det
goda. Den själsliga isoleringen har brutits
ned, och den heliga karaktären känner sig
inneslutas av ett livsområde, större och
rikare än vår vanliga värld med dess
futtigheter och egoism. Den känner sig äga en
levande visshet om tillvaron av en ideell
makt och förnimmer sig ock stå i personlig
förbindelse med denna. All sin lycka
finner den heliga karaktären i att överlämna
sig åt dess hägn och ledning. Den ismur,
som eljest omsluter människohjärtat och
dömer människorna att leva som låge det
öknar dem emellan, har smält, och i dess
ställe finna vi kärlek, hängivenhet och
medkänsla.
Med denna teckning av helighetens väsen
slutar den psykologiska och rent beskrivande
delen av James’ arbete. Vad han här velat
giva och även givit, är en bred och
vid-hjärtad karaktäristik av den religiösa
verkligheten. »Sådan är religionen», tycks han
säga, »sådan visar den sig framförallt hos de
människor, där den nått djup och mognad!»
Faktum torde ock vara, att vi aldrig
tillförne ägt något arbete, vilket liksom
James’ mäktat låta den religiösa
erfarenheten komma till tals. Det är, såsom
Bou-troux framhåller, som gjorde vi här
bekantskap ej med en bok om den religiösa
erfarenheten utan som komme oss här till mötes
denna erfarenhet själv i all sin rikedom,
skiftning och bredd, med höjder och djup,
med oro, längtan, hänförelse, jubel och
heroism.
Ett drag i James’ framställning av den
religiösa verkligheten, som vi böra
uppmärksamma, är hans tydliga strävan att
göra religionen till en alltigenom normal
och naturlig funktion hos människan. Han
ser i religionen intet apart — då först vore
den misstänkt — utan en yttring av
människonaturen lika naturlig som t. ex.
gåendet och ätandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
