Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - William James’ religionsfilosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM JAMES’ RELIGIONSFILOSOFI 619
är framförallt, menar James, att vilja verka
Guds verk i världen. I detta sitt betonande
av det religiösa handlandet mötes James
med t. ex. Fichte.
För övrigt, synes det mig, framträder
häri en tendens, som i hög grad varit
utmärkande för angelsaxisk religiositet i
jämförelse med t. ex. tysk, som ofta nog haft
en mera mystisk och kontemplativ färgning.
Här liksom f. ö. på flera andra punkter
visar sig James som en sann ättling av sina
puritanska fäder.
Nu kan man emellertid fråga: »Är det
inte ologiskt att med rent mänskliga
bestämningar söka mäta värdet av en religion utan
att taga hänsyn till, huruvida den övervärld,
som religionen förkunnar, finnes eller icke?
Antag, att det t. ex. funnes en gudom, som
påbjöde människooffer — och vem är i
stånd att till full evidens visa, att en dylik
ej existerar? — Vad rätt ha vi då att stämpla
en sådan religionsform som förkastlig?» Ja,
härvidlag äro vi, svarar James, alla
teologiska partigängare. Våra instinkter, våra
förutfattade meningar, vårt sunda förnuft,
ja, allt inom oss reser sig mot antagandet
av en dylik gudom. Vi vägra helt enkelt
att taga hänsyn till en sådan gudomlighet.
Överhuvud måste den gud, som vi skola
bekänna, svara mot våra egna behov. Vi
tro ej längre på Zeus eller Apollon. Men
har väl någon bevisat, att dessa ej existera?
Nej, men det andliga klimatet har förändrats
så, att vi ej längre ha något behov av dessa
gudar. De äro oss främmande. Så har det
ock gått den gud, som möter oss i
17ootalets teleologiska litteratur. Ingen har
bevisat, att den välvise, snusförnuftige
världsbyggmästare, vi där möta, ej existerar. Men
vi känna alla, att den gud, vi skola tro på,
måste vara en mera kosmisk och tragisk
gestalt. De gudar, vi hålla fast vid, det är
gudar, som vi ha användning för, och
vilkas fordringar på oss blott äro en
förstärkning av våra fordringar på oss själva och
andra.
Det som gjort och gör en religion erkänd,
har varit och är dess förmåga att fylla en
del av våra mest centrala behov. Förmår
den icke detta längre, så störtas den. Men
behoven äro många och olika, och därför
måste det alltid finnas en mångfald av
religioner. Samma religion passar ej för en
Luther och en Emerson, för en Pascal och
en Goethe, för en Calvin och en Schleier-
macher. Religionen är och bör vara
individuell.
Ja, säger man kanske: »Låt nu vara,
att religionen visar sig nyttig och värdefull
för livet! Låt vara, att den giver åt många
människor livsmod, glädje, själsstyrka o s. v.,
måste vi icke ändå taga hänsyn till
huruvida de religiösa föreställningarna äro sanna?
Och från den nutida vetenskapens
ståndpunkt torde det med skäl kunna bestridas,
att de religiösa föreställningarna äga någon
objektiv sanningshalt.»
James giver sig naturligtvis, även han,
i kast med detta problem Låtom oss nu
se, hur han söker lösa den urgamla tvisten
mellan tro och vetande!
Såsom vi minnas, är hans liksom
pragmatismens sanningskriterium: utgången,
nyttigheten och användbarheten.
Vad menar, säger han,
vetenskapsmannen, när han uppmanar oss att acceptera
de vetenskapliga teorierna, om icke detta:
»Behandla tillvaron, som om den vore
uppbyggd i enlighet med mina teorier, och
utgången skall visa dig att jag har rätt!»
Tvivelsutan äro ock från denna synpunkv
de vetenskapliga teorierna sanna.
Vetenskapen har nämligen genom att operera med
verkligheten i enlighet med sina teorier och
hypoteser skänkt oss telegraf, elektriskt ljus,
medicin och mycket annat. Men nu
uppträder religionen och säger: »Behandla
tillvaron som om den vore uppbyggd i
enlighet med mina teorier, och du skall få
andlig jämvikt, livsmod, livsglädje o. s. v.!»
Även här visar utgången, att verkligheten
låter sig behandlas i enlighet med de
föreslagna teorierna.
Vetenskapen har därför ingen rätt att
kräva monopol på sanningen. Både religion
och vetenskap bygga på erfarenheten, och
det förefaller som om verkligheten med lika
gynnsamt resultat läte behandla sig efter
det ena som det andra systemet. Båda fylla
de mänskliga behov, om ock av olika slag.
Men det ena slaget av behov är
naturligtvis ej mindre reellt än det andra.
Vetenskapen måste helt enkelt finna sig i, att
man ej vill erkänna, att endast den sitter
inne med nyckeln till verklighetens lås.
Från denna ståndpunkt bli således både
de vetenskapliga och de religiösa omdömena
sanna. Båda äro nämligen livsbefrämjande.
Men införes ej härigenom en olidlig dua-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
