Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - William James’ religionsfilosofi. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM JAMES’ RELIGIONSFILOSOFI
621
och ordnats till ett mekaniskt
sammanhängande system. Den enda synpunkt,
vetenskapen betjänar sig av, är sammanhangets,
det rent mekaniska, strängt kausalt
determinerade sammanhangets. Den
vetenskapliga världsbilden är i hög grad konstlad
och tillrättalagd i enlighet med rent
mänskliga kategorier. Det som ytterst tjänat som
drivkraft vid detta arbete, har, anser James,
varit våra rent praktiska behov. Vi ha
behövt en dylik tillrättalagd och ordnad värld
för att kunna handla.
Men den vetenskapliga synpunkten
uttömmer ej verkligheten, och den hållning,
vetenskapen intager, är ej den enda
möjliga. Det utmärkande för vetenskapens
hållning är dess skarpa distinktion mellan
subjekt och objekt, mellan jaget och objektet,
medvetandet och tinget. Dess kunskap är
vunnen utifrån, genom att vi under vårt
vetenskapande ställt oss alldeles utanför vårt
objekt, sökande efter jämförelsepunkter.
Men det finns enligt James, som här
närmar sig Bergson, en annan
kunskaps-och medvetenhetstyp. Den vetenskapliga
medvetenhetstypen — intelligensen — täcker
icke vårt totala medvetande. Redan för vår
vanliga omedelbara erfarenhet finns intet av
den skarpa skillnad, som intelligensen
upprättar, mellan subjekt och objekt, mellan
psykiskt och fysiskt, utan dessa bilda »eine
ungeschiedene Totalität». Överhuvud ha
vi vid sidan av intelligensen ett medvetande,
som ej ställer sig utanför sitt objekt, utan
som är ett med livet och realiteten, och
som är i stånd att intränga i och
sammansmälta med realiteten.
I de mystiska tillstånden framträder
denna medvetenhetstyp. De mystiska
tillstånden äro visserligen i utpräglad grad
känslotillstånd, men de äro, menar James,
ej blott detta utan ock i någon mån
kunskapstillstånd. Den som själv upplevt ett
dylikt tillstånd, han har för sin del erhållit
fullkomlig visshet. De av oss, som själva
ej äga någon egentlig mystisk erfarenhet,
äro emellertid ingalunda förbundna att
tillerkänna de mystiska tillstånden någon högre
giltighet. Därtill äro mysticis utsagor
alltför litet enstämmiga och alltför svävande.
Men blotta tillvaron av dessa tillstånd
kullkastar absolut de icke mystiskas anspråk på att
ensamma bestämma, vad vi skola tro. »Det
måste», skriver James, »alltid bli en öppen
fråga, huruvida ej de mystiska tillstånden
möjligtvis kunna vara fönster, genom vilka
själen skådar ut över en vidsträcktare och
innehållsrikare värld.» Bristen på
samstämmighet i de mystiska utsagorna torde
måhända då kunna förklaras av att även den
vidare världen har en blandad
sammansättning.
Det tycks således ej finnas något som
hindrar att den religiöses förnimmelser av
gudomlig närvaro och av förening med en
högre makt, ehuru de ej överensstämma
med den vetenskapliga erfarenhetstypen,
likväl äro verkliga erfarenheter. Den
vetenskapliga erfarenheten är nämligen blott en
del av vår totala erfarenhet och ingalunda
den del, som kommer verkligheten närmast.
Den vetenskapliga erfarenheten är alltigenom
högligen artificiell och har ingen anledning
att upphäva sig till all erfarenhets norm.
Men om det nu ock icke tyckes finnas
något hinder för, att den religiöses
förnimmelser av gudomlig närvaro kunna vara
verkliga erfarenheter, äro de nu också detta?
Finns där någon objektiv realitet, som svarar
mot den religiöses förnimmelser?
Mysticismen försäkrar sig kunna giva
oss full visshet om, att en dylik realitet
existerar, och stöder sig härvid på
omedelbar upplevelse. Men, som vi redan sett,
vill James ej tillerkänna dessa utsagor någon
absolut auktoritet.
På samma sätt går det filosofin, som
ju mer än en gång anmält sig vara i stånd
att bevisa de religiösa vissheterna.
James, liksom Schleiermacher, ser ju
det bärande och levande i religionen, i
känslan och i den omedelbara upplevelsen
av det gudomliga. Men känslan är
individuell, och därmed får all äkta religiositet
en rent individualistisk prägel. I
förhållande till denna primära omedelbara
upplevelse av det gudomliga äro alla teologiska
och filosofiska formler rent sekundära
skapelser. De äro blott uttrycks- och
med-delelsemedel för den ursprungliga religiösa
erfarenheten och, liksom alla dylika, mer
eller mindre ofullkomliga och klumpiga.
Därmed är naturligtvis ej sagt, att icke
filosofin kan hava stor betydelse såsom tolk
för och klargörare av den omedelbara
religiösa erfarenheten. Den kan ock bortrensa
allt oväsentligt och tillfälligt från uttrycken
för denna erfarenhet. En stor uppgift fyller
den ock genom att sammanställa den reli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
