Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hans Larsson. En svensk intuitionsfilosof. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
ALF NYMAN
— »den röst inom oss, som bjuder oss sova,
vänta, gå förbi och omkring, dådlösheten,
maktlösheten. Vi sjunka i dess armar som i sömnens.
Det är dimma, dvala, onda drömmar. Vi vilja
vakna, men vi kunna icke. Vi vilja spänna våra
muskler, höja vår arm: ingen gör oss motstånd,
ingen brottas med oss — men vi äro maktlösa.
Vi vilja rycka upp oss, göra oss föresatser: det är
icke frestelser, som stå våra föresatser emot; de
förintas av sig själva, de fattas aldrig, vår tanke
har dem aldrig i sin blickpunkt, vår uppmärksamhet
riktas aldrig på dem . . . Det ord, som hjärtat
föder, dör bort på läppen, den handling, som
själens värme vill slå ut i, blir icke av . . . Det är
så många tankar som aldrig blevo tänkta, ord som
aldrig kommo fram, tårar som aldrig löstes, så
mycken glädje som aldrig fick klinga ut.»
Man hör nogsamt den metafysiska
bottenklangen genom orden. Det är
frihetsfrågan som ligger under, för Ibsen som
för Hans Larsson. Men det är på samma
gång lyckoii3.gz.-a.. Att leva fullt, i omutlig
intellektuell spänstighet, på alla sina
möjligheter : det är lycka.
Det blir alltså något som står på spel
för människan med intuitionen:
livsfyllig-heten, livslyckan — tillvarons hela
friskhet kan hon gå miste om! Så dyrt kan
diskursionen och syntesmotviljan stå oss.
Det heter ju, att helvetet är ledast sett
genom en källarglugg. Det är ord för en
intuitionstänkare. Hans Larsson skriver
mycket på synfåltförträngningens konto.
»Man skulle kanske kunna säga, att
överhuvud det sorgliga i såväl de enskildes
som i mänsklighetens liv härflyter ur
oförmågan att leva med intuitiv överblick. Det
är glömskan — i denna mening — som
strävar att ödelägga livet. Allt ont
glömmer sig kvar.» Man vänjer sig.
Orättvisorna i världen bita en icke längre.
Initiativet glider en ur händerna, och man
förstockas.
Hemligheten med intuitionens makt är
ytterst den, att det är den som sitter inne
med löse- och bindenycklen till vårt
känsloliv. Känsla är enligt Hans Larsson ett
strålningsfenomen kring de båda polerna av
själslig utveckling, den lägsta och den högsta.
Under det att den på ett lägre stadium
ligger över och yttrar sig explosivt, som
lösryckt affekt, består den närmaste
utvecklingen däri, att tanken slår sig ut ur dess
animala aura och arbetar på egen hand. Det
abstrakta tänkandet har med flit bundit
under ådrorna till vårt känsloliv. Dess
opersonlighet betecknar dess seger. Men i
samma mån som det diskursiva tänkandet
stegras och övergår till skådande, intuitivt
liv, brister stämningen åter ut — nu icke
som löst farande ovädersbyar utan som
känsla av vårt totalliv, som estetisk stämning.
Man överraskas stundom av ett visst fint
sommarregn, som icke är fiende till
solljuset utan släpper det igenom och
tusen-falt genomtindras av det: så är också den
känsla, som intuitionen fäller ner över vårt
liv — en sommarnederbörd av det
förfriskande och soltindrande slaget.
Detta genombristande av stämningen
bevittnar man bäst i poesin — men också
inom vetenskapen på de punkter, där de
avgörande synteserna ske och där det
gäller tillvaron som helhet. Då försvinner
»torrheten» som av ett trollslag. Vilhelm
Ekelund har ett uttalande, att »varje stor
tanke har en lyrisk tendens». Det är som
fällt av Hans Larsson. Stämningen
kommer sig enligt honom just därav, att en
mångfald spridda moment gripas samman.
Det triviala, opoetiska är det syntesfattiga
— disjecta membra poetæ! Men giv det
förbindelser åt centrum till — och det
skall omhölja sig med stämning!
Hans Larsson håller alltså före, att man
i den intuitiva syntesen har att se den
högsta principen för estetiken. Redan de
yttre likhetsdragen mellan intuition och
konstnärlig ingivelse tyda på ett släktskap:
plötsligheten i dess inträdande,
tankelättheten, klarhetsstegringen, samtidigheten av
synerna, känslan av att få till skänks . . .
Har arkitekten icke förmått se sin
byggnadsfront intuitivt, i ett slag, har han heller icke
kunnat få den känslighet för
proportionernas helgd och själva linjeackordet, som
bevarar för förplumpelse: han bygger på
dis-kursion. Att säga att inspiration fattas
är därför detsamma som att säga att
intuition fattas. På samma sätt när det
gäller intrigen i ett drama, fabeln i en roman
Det måste vara sett i ett! »Intet
diskursivt hopkittande!» Och vad som gäller
om helheten, gäller även om delen.
Därför skyr diktaren vissa ord som pesten men
visar förkärlek för andra — han har väderkorn
för deras syntesduglighet. Därför är han
outtröttlig i bilder och troper — i allt
detta, som bildningsfilistern fermt
rubricerar som »stilens blommor» och som han
tar för löst pynt. Och därför möter man
hos honom alla dessa avvikelser från den
tilltrampade prosans väg: dessa antiteser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
