Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lars Hjortsberg. En förstudie. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NORDENSVAN
IO
kan ej inbillas fullkomligare, ivern att
komma undan och gikten, som håller
gubben tillbaka, äro livligt målade för
åskådarne». Gikten bör ha varit ett
utmärkt pius i framställningen.
Från kronofogden Polykarpus’
fylleriscen äro en del nyanser bevarade, hur
svårt gubben har att komma ut genom
dörren, hur han, när det lyckats,
ögonblickligen tar stöd mot väggen och
betänker sig en stund, innan han vågar sig
ut i det ovissa o. s. v. Garricks uttryck
om en skådespelare, som skulle uppträda
drucken: »han är ej tillräckligt full i
vänstra benet» var säkert ej tillämpligt
på Hjortsberg.
I groteska roller skydde han ej
överdrift, där sådan var på sin plats — det
talas om hans ohyggliga grimaserande,
då han som kommendanten i Nya
garnison förgäves söker fa sin värja ur slidan,
medan fienden stormar fästningen, och i
Iphigenia II drar den fångne Orest
under åskvädret fram en pipsnugga och
tänder den vid en blixt. Man kunde
»kikna av skratt vid en enda rörelse av
honom», vittnar Rudbeck, som också
berättar, att han var riktigt sjuk av skratt,
när han sett Hjortsberg och Sevelin spela
Kronofogdarna, s Man kunde ej se något
på en gång besattare och mera
natur-sant, jag menar såsom man föreställer
sig dessa ämbetsmän på 1770-talet. Ett
sekel frambringar här vid lag en
fullständig metamorfos.»
Som Bellmanssångare tävlade
Hjortsberg med Axel Arvid Raab. Beskow
skrev på 1850-talet i sina levnadsminnen,
att de båda äro »icke ens på långt när
upphunna». Båda kunde »meden
förvånande natursanning uttrycka hjärtats alla
lidelser av sorg och glädje, ömhet och
harm, hopp och fruktan, sällhet och
förtvivlan, vilkas ton frambröt på samma
gång som rörelserna därav återspeglades
i blick och anletsdrag. Man såg vid
Movitz’ begravning hela processen tåga
förbi och hörde personerna själva, som
hade de varit i rummet, trumvirvlarna,
piporna och triangelns klang.» Deras
föredrag hade olika karaktär, Hjortsberg
idealiserade en smula, gjorde stundom
tillägg men alltid i styckets anda. Han
valde helst och lyckades bäst i de glada
och idylliska bellmanssångerna. En
annan samtida hörde honom likväl utföra
»Ack du min moder», så att man
skrattade och ryste, vämjdes och njöt. Beskow
skildrar Hjortsbergs sätt att utföra visan
om magistraten i Telge vältaligt och
åskådligt nog:
>1 Telgevisan spelade han först melodien
såsom inledning på bordet, föreställande ett
gammalt orgelpositiv, där stämmorna pustade
emellanåt och tjöto, som i landskyrkor, när en
dålig organist behandlar instrumentet. I sången
lade han en slags grymtning av den allra
löjligaste verkan och vände om bladen i lagboken
med trynet, varpå han fnös och såg sig omkring
med ordentliga svinögon, småkloka och
fundersamma, till dess det bekanta >nej!» bröt fram
med den gällaste, mest uthållande galtstämma.
Raab däremot sjöng visan enkelt och naturligt till
orden:
»Kom en sugga, fram vid bordet titta
satte sig vid præses sans façon»,
där han uppförde en hel seen, huruledes den
nykomne hälsade på kamraterna, vilka mottogo
gästen med ömsom glada eller snäsande miner
och uttryck, varpå alla, unga och gamla,
samtalade sins emellan med fina och grova läten,
om varandra, liksom hörde man en hel hjord.
Det var, om man så vill troppo naturale, men
man kunde skratta sig till döds däråt.»
I förtroliga lag var Hjortsberg full
av pojkaktig upptågslust. I hans hem
hade man inte tråkigt. Där var fullt av
barn och av besökande ungdom. Bland
familjefaderns muntrationsnummer hette
ett »dansa kortkarl», d. v. s.
sprattelgubbe. Det slutade med att han hängde
upp sig på en spik på väggen.
Med sitt glättiga sätt och sin lätta
konversation livade han sällskapet, vart han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
