Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Johan Olof Wallin som psalmdiktare. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN OLOF WALLIN SOM PSALMDIKTARE
73
insatt i sina dikter med lika fint sinne
för deras symboliska betydelse som
gehör för själva ljudet i orden.
Ingångspsalmen visar i detta hänseende
skaldens konst på dess höjdpunkt; hur den
bibliska bildvärlden här står upp för vår
blick med de klingande namnen Zion,
Gomorrha, Sulamith, Kedar, Jordan,
Israel! Och hur lyser det icke över
Ta-bor, hur blixtrar det icke kring Sinai,
när Wallin tar dessa ord i sin mun!
Färgen i hans poesi är därjämte lånad
från naturens skönhet, som sänder ett
helt solfall genom hans diktning. Det är
oftast ljuset och regnet, som symboliskt
få framställa företeelser inom det
andliga livet. Man lägge exempelvis märke
till den praktfulla naturmålningen i
Befall i Herrans händer. Härlig är också
naturtonen i Morgonrodnan mig skall
väcka, vars andra strof lyder:
Samma sol som fordomtimma
över Edens lunder brann,
för vars strålar nattens dimma
från en nyfödd jord försvann,
si, hon lika härligt brinner,
lika mild hon oss påminner,
att, med samma nåd och makt,
Herren på sitt verk ger akt.
Om en panteistisk naturkänsla vore man
frestad att tala i Var är den vän, för
så vitt icke gudsföreställningen
framskymtade i personlig form och skalden
icke lade in så mycket värme i sin
hemsjuka trånad efter Gud.
Genomgående präglas Wallins hela
psalmproduktion av ett högtidligt
patetiskt allvar, som motsvaras och
uttryckes av sångernas orgelton. Jämför man
honom med Franzén, är det uppenbart,
hur mycket ljusare dagern ligger över i
dennes religiösa lyrik, hur t. o. m.
hymnen hos honom kan få ett idylliskt tycke.
Hos Wallin skuggar tungsinnet själva
hänförelsen, hjärtats saktmod dämpar ofta
kraften, och mildheten blickar fram ur
ett skumt och djupt öga.
Det är ingen tillfällighet, att hans
dödspsalmer äro så många och mäktiga.
Starkt erfar han bräckligheten av det
timliga, och så predika dessa psalmer
med den för honom egendomliga
mättade brösttonen det gripande vanitas,
som Dödens ängel skulle ge det
monumentala uttrycket, men ock det
odödlighetshopp, som lyser mot förgänglighetens
barn. O hoppets dag och Mina
levnadstimmar stupa, vem genomtränges ej av
en särskild evighetsstämd eller
evighetssökande andakt, sammansatt av bävan
och tröst, av stilla betraktelse och
längtansfull oro, när han hör dessa sånger!
Vi behöva icke här påminna om den
makalöst härliga tolkningen av Prudentii
hymn, vari skalden ristar löftets runor
och livets ord på gravstenarna. Mindre
uppmärksammad är kanske den sköna
strof (föreslagen till uteslutning i sista
psalmboksförslaget) som här följer med
sina första verser:
En fridens ängel ropar: Kom!
och hjärtat skall ej vackla,
när döden sakta vänder om
den bleka livets fackla.
Hur vackert ter sig ej här det
poetiskt-religiösa mötet mellan den kristna
fridsängeln och den antika genien. Man
kommer att tänka på dessa
bildframställningar från den äldsta kristna tiden, som
uttrycka den nya religionens ande i ett
klassiskt formspråk.
Wallins psalmdiktning är till sitt
innehåll så universell, att den omfattar hela
den kyrkliga och kristna, ja man kunde
säga den allmänreligiösa ämneskretsen,
för så vitt den senare kan finna sin
symboliska spegling i den förra. Hela det
kristna världsdramat upprullas i hans
sånger med all dess grandiosa vidd och
storhet, hela den religiösa
världsåskådningen utvecklas i dem med idéerna
samlade i klara formsköna bilder. Det är
särskilt i kyrkans bekännelsepsalmer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
