Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Alltings återställelse. Av Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLTINGS ÅTERSTÄLLELSE
77
varom ännu vårt uttryck i hjäl och det
ålderdomliga helsot (dödlig sjukdom) bära
vittne. Men vid sidan om tron på Hels
boning funnos andra mycket olikartade
föreställningar. Åtminstone under
vikingatiden, om ej tidigare, troddes de
vapendöde komma till Odén i dennes strålande,
himmelska borg Valhall för att där
dagligen öva kämpalekar, förberedelser till
den stora striden mot mörkrets och
ondskans makter, som väntade dem och
gudarna vid Ragnarök. En annan
föreställning var, att de älskande efter döden
skulle mötas i den himmelska boning,
där Fröja, skönhetens och kärlekens
gudinna, härskade. Djupast rotad hos de
nordiska folken var kanske likväl tron,
att den döde i sin grav fortfor att leva,
och att han t. o. m. kunde meddela sig
med de människor, som ännu levde och
andades på jorden. Den starke
bärsär-ken Angantyr, som fallit i tvekamp med
Hjalmar den hugfulle, hade blivit
hög-lagd på Samsö, och med hans lik hade
det berömda svärdet Tyrving inlagts i
högen. Angantyrs dotter Hervor ville
äga svärdet, for till Samsö och manade
sin fader att lämna henne Tyrving.
Fadern svarade henne ur högen och
varnade henne, sägande, att svärdet endast
skulle bringa släkten olycka. Men då
Hervor envisades, kastade han till sist
ut svärdet. I sin Fritjofs saga anspelar
Tegnér på denna sägen, då han låter
sin hjälte besöka Torsten Vikingssons
hög för att rådfråga denne, hur
tempelbranden skall sonas. Det kan också
stämma bra med forntida uppfattning,
när Tegnér låter Fritjof framföra sin
anhållan om Ingeborgs hand till
Bele-sönerna på deras faders hög och därvid
vädja till den gamle kungen, som »hör
vart ord». Man kan jämföra den norske
skalden Tjodolvs kväde Ynglingatal. Det
säges där om den svenske konung
Yngvar, som höglagts i Estland, att »Öster-
sjön sjunger havsjättens sång till gamman
för den svenske fursten», och detta är
nog inte bara ett poetiskt uttryckssätt,
utan den gamle skalden har säkerligen
menat just det, han sade. Vi veta ju
också, att ättehögar i regeln äro lagda
så, att man från dem har utsikt åt havet
eller åtminstone annat segelbart vatten.
I sin användning av forntida tro för
modern diktning har Tegnér företagit
en modifikation så till vida, som han ej
velat låta »högboarna» vara så
kroppsliga och påtagligt materiella, som man
under vikingatiden tänkte sig dem. Vid
skildringen av den stora striden för vårt
lands frihet, som förekommer i senare
delen av »Svea», stiga »fädernas
hamnar» upp ur högarna för att åskåda
kampen, och när svenskarna segra, klappa
de i »dimmiga» händer. Och då
Fritjofs fader Torsten har att utkämpa en
strid med den högsatte vikingen Sote,
säger skalden, att denne senare »levande»
satt sig i hög, vilket står i strid med
källskriften, Torsten Vikingssons saga,
som låter Sote vara död, men äga det
slags liv, som »högboarna» i allmänhet
troddes vara i besittning av.
Icke allenast när de stördes i sin ro,
kunde dessa gastar eller gengångare,
som vi väl snarast skulle kalla dem, bli
farliga och bringa fördärv. De kunde
nattetid gå omkring i bygden och anfalla
människorna. Att bränna liket och strö
askan i havet var ett medel att hindra
en illasinnad döding från att ställa till
ofog, ett annat var att slå en påle genom
kroppen. Spökena eller gengångarna
troddes råda över utomordentliga
kroppskrafter. Så var det till exempel med
den gengångare, som Grette den starke
enligt isländsk tradition skall ha
övervunnit. Det är väl bekant, att ännu i
dag folktron på gastar och
gastkram-ningar, spöken av varjehanda slag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
