Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En Parsifalstudie. Av Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
SIGRID ELMBLAD
Wolfram betjänade sig av för att kunna
dikta friare efter sin egen ingivelse utan
det stränga följande av källskrifterna, som
hans tid fordrade. Ett är emellertid visst,
att först med Eschenbachdiktarens verk
hela denna vävnad av legender,
riddar-dater och hjältebedrifter fördjupats till ett
innehåll av verkligt etiskt och religiöst
värde.
Wolfram börjar sin dikt med en
inledning, vari tvivlet eller rättare bristen på tro
skildras som den svarta makt, som är själens
argaste fiende. Där den står i samband med
det ridderliga mannamod som Wolfram sätter
så högt, där blandas svart och vitt som
skatans färger, himlen och helvetet stå båda
öppna, men hopp finnes att ljusets vita färg
skall bli den till sist enbart rådande. Det är
på denna basis som Wolframs hela epos
vilar. Parsival är den till höga mål
bestämde, i brist på insikt felande hjälten,
som förirrar sig från Gud men ångerfull
återvänder till tro och gudslydnad och
därigenom försonar sin skuld och vinner
Grals krona.
Parzival är Gamurets och Herzeloydes
son. Hans far har stupat i strid redan
innan han sett dagen, och av fruktan för att
sonen skall drabbas av samma öde lämnar
Herzeloyde sitt slott och flyktar med
Parzival till vildmarken, där hon uppfostrar
honom fjärran från vapenlek och
riddar-dater. Den förtjusande bild, som skalden
ger av Herzeloydes och Parzivals idylliska
liv i skogsensamheten och av deras samtal
med varandra minner om Paludan-Miillers
rörande skildring av förhållandet mellan
den lilla Adam Homo och hans mor. Men
Parzivals hjältenatur väcker snart till liv
hans längtan efter riddardåd, han har en
gång fått syn på en glänsande riddarskara,
och den vill han följa. Herzeloyde
förkläder honom till narr i förhoppning att
han, därigenom utsatt för spe, skall
återvända till henne. Så drar den ovetande
ynglingen — tder tumbe klare» — ut för
att söka konung Artus och hans hov. Där
lär han sig riddarseder och stormar bort
till hjältebragder av alla slag. Dessa och
hans skönhet låta honom vinna den fagra
Kondwiramur — coin de voire amors —
till brud. Längtan efter nya dater
kommer honom dock att lämna sin lycka och
på nytt draga ut till äventyr. Ödet vill,
att han omedvetet kommer en hel del ont
åstad. Genom sin första vapenbragd
dödar han en av ridderskapets ädlaste hjältar
Ither, rövar i all oskuld kyss och ring av
en nobel dam och fläckar därigenom
hennes rykte och blir genom sin flykt orsak
till moderns död av sorg över hans
bortvaro. Omedveten härom söker han efter
henne och kommer därunder aningslös till
den för alla av Gral ej utkorade osynliga
Gralsborgen på berget Munsahväsche —
vilt berg. Parzival är den riddare, som
blivit utkorad att böta den sjuke konungen
Anfortas lidande, straffet för otillåten lusta,
det sår av en förgiftad lans som en
hedning tilldelat honom. Hos Chrestien bär
Anfortas titeln t le roi pecheur-» med den
dubbla betydelsen syndare och fiskare —
själafiskare, i hänsyftning på Borons
tolkning. Hos Wolfram är han blott arvtagare
till Grals krona och broder till Herzeloide.
Parzival underlåter emellertid den fråga
efter Anfortas lidande, som skulle häva
detta. Den skuld han härmed åsamkar
sig, moraliskt den att ej bekymra sig
om andras nöd, fördriver honom från
Munsahväsche och förbannad av Kundrie
— la sorcière — Grals budbärerska, en
avskräckande djurlik varelse, beväpnad
med ett gissel, kanske som en symbol av
de onda tidender hon bringar — irrar den
unge hjälten länge omkring på villovägar,
tills han slutligen med insikt av sin orätt och
ånger över den vänder sig till den fromme
eremiten Trevrizent med bönen: »Herr,
nun gebt mir Rat, ich bin ein Mann der
Siinden hat». Renad från synd av
ödmjuk ånger drar han därefter med tröstrik
håg bort för att fylla den mission, som
blivit honom given, att strida för jordisk
ära och himmelsk salighet, riddartidens
högsta ideal. Han har ännu en del
prövningar att bestå, innan han åter kallas till
Munsahväsche, där han med sin fråga
»Oheim, was fehlet dir?» återger den sjuke
konungen hälsa och kraft, varefter han
själv upphöjes till Gralskonung och lyckligt
återförenas med sin trogna maka
Kondwiramur och sina båda söner Loherangrin
— Lohengrin, svanriddaren — och
Kar-deiss.
Wolframs epos är ett verk av djupt
sedlig halt; ädelt sinnelag, dygd, tro och
rena seder uppställas som livets högsta
vinning och mål. En rörande bild av
kvinnotrohet ger han i Sigune och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
