Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Shakspereminnet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
PER HALLSTRÖM
att hans förhoppningar uppfyllts. Den
mannen kan ha tagit sin verklighet utan
saknad av dikten, eller dock nöjd med
fantasiens glitterstånk kring tingen som
bara en stundens lek, onödig att fästa i
minnet och vackrast som den var. Han
hade överlägsenhet nog att abdikera i
sin fulla kraft med blicken lugn och klar.
Så litet han än kan kallas nationellt
typisk, gällde tydligen även för honom
det engelska idealet av en oberoende
och hedrad tillvaro med allt säkrare
erkända anspråk på gentility.
Fram mot slutet av det femtioandra
året kom aningen att kraft och tid voro
all, och han skrev sitt testamente. När
våren blev som vackrast, upplevde han
sin sista glädje, i det han fick besök
av två gamla vänner. Det var Jonson,
»den store Ben», och Michael Drayton,
såsom barn av Warwickshire en närmare
landsman till värden. Jonson var en
väldig man, i alla avseenden högrest och
massiv, mäktig av brännande satir och
djärv komik, men också av den luftiga
poesi, som genomlyste tiden. Hans
gestalt står tydlig för oss med sitt grova
ansikte, sin saft och kraft, sitt bullrande
skratt och sin tungrodda och häftiga
självhärlighet. Drayton var en beundrad
patriotisk sångare och medarbetare i
många lustspel. Numera är han mest
känd genom dikten om Queen Mab och
hennes feer. Han står personligt mera
obestämd för oss, men tecknar sig
åskådligt nog som en typ ur andra planet av
den mångfrestande, rika och naiva
renässans, som börjat vissna. Shakspere
själv är nu som alltid skymd för blicken,
men skymd liksom av strålar och glans
från sin dikt och sitt namn. De tre hade
mänga gemensamma minnen att uppliva.
Draytons kunna mycket väl ha gått
tillbaka till den tid, då Shakspere utanför
teatern höll besökarnas och Apollos
hästar, om den sägnen har grund för sig.
Jonson hade haft att göra med honom
som skådespelare i sin första lyckade
komedi, med stor framgång för båda
parterna. Säkert hade de ej heller ont
om nytt stoff för tanke och skämt. Med
det ena som det andra och claret och
sekt roade de sig så tappert, enligt den
trovärdiga traditionen, att besöket för
husets herre avlöstes av den feber som
ledde till hans död — kanske på själva
den femtiotredje födelsedagen.
Så var cirkeln fullbordad och sluten,
i viss mån för oss lika ogenomtränglig
som den Prosperos trollspö ritade
omkring sig.
Vi veta ej ens riktigt, hur magikern
såg ut. Ett träsnitt i folieupplagan
av hans verk har ett slags
anspråkslös tillförlitlighet. Vare sig genom det
tafatta i utförandet, eller därför att
blicken söker för mycket, ger bilden oss
dock blott något skugglikt obestämt.
Man ser en mycket känslig man, en som
tänkt och lidit, men mera får man
knappast därur och ingenting av makten och
segern — trots märkligheten i huvudets
proportioner. Bysten över graven i
Straffords kyrka ger i sin tydliga strävan
efter monumental karaktär ännu mycket
mindre. Den är ett pompöst och
välment förtal i festorationens sämsta stil.
Pomaderat och friserat majestät, med en
misstanke, som här om någonsin i
världen är uppsluppet obefogad: den om
välfödd och grandios träaktighet, se där
vad som prackas på åskådaren. Som den
är, har den hjälpt till att inspirera en
romantisk eftervärld till den välkända
fantasiorgien övernaturlig skallighet, parad
med övernaturlig hårskönhet, brännande
lidelsefullhet, som fyller de högsta
anspråk, och ett rent av eldfarligt snille i
välvande ögonklot. Den anspråkslösa
vissheten att så tedde sig icke vår skald i
verkligheten är allt vad den har att
säga oss —- om honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
