Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Shakspereminnet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
PER HALLSTRÖM
Det var sonnetterna han syftade på.
Blev Shakspere då verkligen i dem
»mindre Shakspere»? Jag tänker, att
Browning menade nej, ehuru han ej ville
förstöra sitt vackra och stolta diktslut.
Den hänsynslöst biktande lyriken,
alltid tämligen fattig på riktigt äkta vara,
få vi överhuvud icke söka i Shaksperes
tid. Poeten hindrades av en slags
blyghet att blotta sitt hjärta med tydlig
utsago, så är jag, och till svar från
publiken skulle han förresten troligen ha fått
bara ett leende: fägnar mig mycket, men
jag har icke bett om förtroendet.
Individen betydde icke sä mycket ännu, rent
mänskligt taget. Det var mest genom
sin plats i samhället och den dekorativa
glans och ståt, som därmed kunde
förlänas, han blev föremål för intresse och
hyllning i en feodalt aristokratisk värld.
Även poeten var aristokrat, han tog sin
hermelin och sina juveler ur renässansens
bildningsskatt. Plade han en rik och stark
natur — och det var gott om dem då —
bar han upp sin apparat på det
ledigaste sätt och präglade det hela med sitt
väsen. Men han gjorde det tämligen
omedvetet, och det lyriska hjärteropet,
avsett för ett enda öra, eller för intet
öra alls, det tänkte han icke på att ge
form åt. Det finns undantag, jag känner
några, och kan som exempel nämna Sir
Walter Raleighs rader dagen före hans
död på schavotten — så långt behövde
det nästan gå för att tvinga fram
bekännelser !
Shaksperes sonetter, nästan alla
utomordentliga som skönt språk och
som musik, äro till stor del stilövningar.
Det låter förklenande, men mycket
beror i dylika fall på vem det är som övar
sig. Här är det en man, vars storhet
lyser igenom vad förklädnad som helst
och som finner ädelstenar i var torkad
bäck, liksom barnen i Eldorado. Mången
gång är också hans inre helt med i gri-
pande rader och stanser, ja hela
sonetter, så när som på versparet i slutet,
där konventionen vanligen står som
betjänt vid dörren. Jag hänvisar till
för-gänglighetspoesien i LX, till
upprorskänslan i LXVI, till den djupa och
äkta kärleken i LXXI och CXVI och
till höstvemodet, avskedet från
ungdomen i LXXIII. Man igenkänner däri
Jacques och Hamlet utan masker, men
upptäckten att i dem Shakespere själv
talade med, den behövde ej bekräftelse.
I dramats gestalter får stämman även
större utrymme och friare ton.
Blott ett karaktärsdrag har samtiden
upptecknat och fäst vid hans namn som en
äretitel: »Gentle Shakspere», det kommer
igen och igen. Det syftar nog icke blott
på ledighet och fint behag i
uppträdandet, det har en varmare ton än så. Man
anar däri ett mjukt hjärta, som
undviker att såra någon, en blick vars ljus
och fördragsamhet äro byggda på den
snabbaste medkänsla, den vidaste
förståelse. Därtill kom även den oändliga
mottagligheten för tillvarons skönhet och
rikedom. Men ordet ger oss intet nytt,
det ligger gång på gång på läppen
inför hans konst, det anger hela solsidan
av hans överlägsenhet.
Man hänvisas då alltid från
skaparen till hans skapelse, men är det icke
egentligen lika mycket oförnuft som
oför-nöjdhet att söka någon bakom den?
Vi kunna icke peka på en skugga och
säga: Den konturen begränsar William
Shakspere, det var blott i fantasi och
intuition han nådde utanför. Vad mer?
Det var icke begränsningen som gjorde
honom till trollkarl och mästare, det var
diktaren i inspirationens storm och ljus
som skänkte oss rikedomen. Att ta vara
pä den, så pass vi hinna till det, är
göra nog.
Det kan icke falla mig in att, vare
sig på det korta utrymme som nu bju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
