Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Shakspereminnet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
PER HALLSTRÖM
vara, att han hade krafterna och förstod
att bruka dem med strålande
överlägsenhet.
Om denna överlägsenhet kan det
icke råda olika meningar, ifall det
sakliga får tala och icke lusten att i tid
och otid korrigera världens domar. De
namn som nyss nämnts voro stora och
skulle ensamma gjort sin tid märklig.
Det kunde framföras flera, och även i
den yngre krets, som väcktes av
Shakspere själv, var det god tillgång på
stjärnor: Beaumont-Fletcher, Webster, Ford,
för att blott välja de mest intagande
eller gripande. Men ställer man
Shakspere mitt i ringen, då blir varje stämma
hård eller tunn mot hans. Även det
mest äkta blir till fragment inför hans
alltomfattande rikedom.
Det är icke blott hans tankes och
andes rymd som är större, hans fantasi
som är rikare, det är framför allt
skillnaden i hjärta och känsla som avgör.
Kan en eller annan ibland tävla i
greppets kraft, dess mjukhet och ömhet är
han ensam om. Och gäller det
skönhet, då är det blott hans som är evigt
ung, liksom hans glädje ler friskare och
omedelbarare än de andras.
Sin tids fel saknade han icke. Det
finns gott om grovhet i hans verk, och
man får icke uteslutande tillskriva den
publikens krav. Men hur fin är han icke
i jämförelse med de flesta av
kamraterna, icke minst Beaumont-Fletcher,
som dock socialt stodo högt över
honom! Han kan också synda i
hyper-bolisk och långdragen retorik — en form
av den tillgjordhet, som lurar på varje
tids dikt — liksom i preciösa
konstigheter. Men hos honom går dylikt
ald-drig djupare än till skinnet; det blir till
obetydliga fläckar på en solbränd hälsa.
Viktigast av allt, han står ensam med
sin fantasis och sin kompositions
organiska väsen. Han som de andra byg-
ger dramat på noveller, icke som
grekerna ursprungligen på lyrik. Det är
icke en röst som vidgad och fördjupad
väcker andra och inifrån reser sagan till
gestaltning i plastiska grupper. Planen
går icke ut på sluten och arkitektonisk
resning. Han övertar ett stycke brokig
vävnad, där långa tider i kvällsskenet
vid härden virkat in, så lätt som duken
rymmer dem, de intriger och öden, dem
en ung fantasi aldrig kunde få nog av.
Ur detta vimmel skapar han sin plan,
med kontraster och samklanger, med
perspektiv och rymd. Figurerna träda
fram med alla sina dimensioner i full
belysning eller i avvägd skugga, och
bakom dem dallrar livets ljusdunkel,
aningens luft. Här, liksom på
verklighetens jord, klingar alltet in i det
enskilda ödet, hänger vid det med tusen
lätta trådar. Dramat är icke isolerat på
en seen, det går förbi som en ström,
där vind och vågor komma långt ifrån
och dra vidare.
Livets komplexitet har även i de
enskilda gestalterna skakat bort var
schematisk förenkling, som den logiska
synvilla den är. Naturen har alltid flera
pilar på bågsträngen, flera meningar i
ordet, den yppar icke vad som är mål
och vad som är medel — är blomman
för biet, eller biet för blomman? Det är
blott ett exempel ur otaliga, och för
biet är problemet lätt, men naturen ler
vänligt åt dess rationalism, som den själv
har gett det med på vägen. Shakspere
har den blicken, medvetet eller blott i
diktens drömsyn. Ingen är för honom
blott en docka i spelet, en faktor i
handlingens ekonomi. Alla »blöda, när man
sticker dem», alla äro människor, icke
kläder, röster, verktyg för
åstadkommande av en viss effekt. För de
medtävlare, vi rört vid, var det icke så i
alls jämförlig grad. Scenens yttre
mångfald och liv kompletterades ej av inre;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
