Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Shakspereminnet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
PER HALLSTRÖM
att sätta månens ödsliga kraterlandskap
lika högt som den stora böljande,
grönskande och blommande jorden, Timon,
ja Apemantus bredvid Hamlet eller
Prospero. Väljer man efter sitt hjärtas
behov den bittra och askfyllda frukten, så
väl bekomme, och må man njuta den
till sitt bröd! Men man bör då låta bli
att tala om Hesperidernas äpplen. Även
jämförelsen av måtten blir ju rent
komisk.
Känner man blott Shakspere
tillräckligt, är man besparad dylik
villrådighet. Till den insikten hör dock gärna,
att man läser honom på hans eget språk,
något som hos oss icke tycks vara
alltför vanligt. Den tolkning, Hagberg
givit, är ett storverk i sin art, men ingen
tolkning ersätter originalet. Naturligt
nog är det framför allt det djupast
personliga, det mest Shakspereska av
versen som kunnat förlora i ton och färg.
När jag nu, tämligen på måfä, väljer
rader här och där för att påminna om
den poesi som är hans hemlighet och
regal, går jag alltså till hans egna ord:
The birds chant melody ön every bush,
The snake lies rolled in the cheerful sun,
The green leaves quiver with the cooling wind,
And make a chequered shadow ön the ground.
Under this sweet shade, Aaron, let us sit,
And vvhilst the babbling echo mocks the hounds,
As if a double hunt were heard at once,
Let us sit down and mark their yelping noise.
(Titus Andronicus.)
Det är från hans första, Marlowska,
period, och rytmen har förebildens ståtliga
enformighet i den ständigt
uppåtskridande rörelsen. Men tavlans linjer och
färg äro Shaksperes, liksom örats
frosseri i klanger. Ingen annan kunde så
ha gett skogen i middagsljus, med på
en gång eggande och sövande vällust
och med jakten som skymtar längst bort
i gläntorna. Det är Tamoras stora
grymma ögon som spegla, i det de sme-
kande dröja vid ormen i lustgården. Hon
frestar vidare med grottans ro. Där,
säger hon:
We may, each wreathed in the others arms,
Our pastimes done, possess a golden slumber,
Whilst horns and hounds and sweet melodious
birds
Be unto us as is a nurse’s song
Of lullaby to bring the babe asleep.
Här är en annan rytm, fri, stor och
mjuk, helt och hållet Shaksperes. Hela
episoden bär hans omisskännliga
signatur och är det starkaste beviset för att
han rört vid stycket. Kyd, eller vem
som annars var författaren, hade ej en
dylik Giorgionestämning i sin makt.
Se här, som kontrast, natten över
strand och flod, viskande till helt andra
öron, till det lyriska kärleksparet
Lorenzo och Jessica från Venedig:
How sweet the moonlight sleeps upon this
bank!
Here will we sit, and let the sounds of music
Creep in our ears: soft stillness and the night
Become the touches of sweet harmony.
Sit Jessica: look how the floor of heaven
Is thick inlaid with patines of bright gold:
There’s not the smallest orb which thou
beholdst,
But in his motion like an angel sings,
Still quiring to the young-eyed cherubins.
Ja, här har verkligen musiken
»smugit in i örat» och längre. Icke blott
vart ljud och var klang, varje paus har
sitt att säga i den fulländade
harmonien. (Man må, som numera överallt
hos Shakspere, lägga märke till
cesu-rens anpart i blankversens rytm! Den
är ett av hans subtilaste konstmedel.)
Och young-eyed, är det icke ordet för
hans målarstorhet, liksom för så mycket
annat av hans snille?
Han var också ung ännu, när han
skrev detta, och på ett sätt kom det
förändring. Icke i blickens
upptäckar-friskhet, som förblev sig lik, men i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
