Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Heidenstams »Nya dikter». Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIDENSTAMS »NYA DIKTER»
157
sens och sångens, en grånad skald. Han
stiger på sin aftonvandring från jorden,
som alltmer inhöljes i dunkel, upp till
molnens ljusa värld, på vars skinande fjäll
solguden och hans dotter bereda skalden
välkomst och uppmana honom att sjunga ett
gammalt drapa, ett sådant, som fröjdar
jordens söner. Men han sjunger i stället
sin klagovisa, att han mist sin tro på det
godas makt, och att nuet är jordens
förnedringsstund, att hjältarnas värld är slagen
i grus, att de många små bränna de fa,
att det pöbelaktiga formar språket, stiftar
lag, drar ner och fördärvar:
Allt jordiskt blir dock sist elände,
det är min hälsning, drott i det blå.
Och han slutar med en maning och
en bön: hjälp oss, som du tänt törst hos
till allt, som är djupast och renast, visast
och störst, hjälp oss:
Statt upp, o herre, och hjälp den flock,
som än för själens höghet strider!
Men solguden bestraffar i stället hans
fåvitska klagan, och hans ord äro ett
motstycke till Pyrrons. Skalden skall icke
kvida och klaga, han skall sjunga om livets
krigaresaga — varför icke just »Fången»?
Det är icke en blott tillfällig likhet med
orden och tanken i Rydbergs »Snöfrid»:
aldrig klaga,
strida hopplös strid
och namnlös dö.
Det är livets sanna hjältesaga.
Endast känsloläget är ett helt annat —
liksom tiden. Viktor Rydbergs krigare och
hjälte befinner sig ännu i den
heroiskt-demokratiska tidsålder, då »de små» ha
till härförare några av »de stora», och då
hjältens strid för »denna världens» svaga
har till följd »kämpens ädla armod». Det
är endast en lätt skugga av vemod, som
faller över den ljusa tavlan av offermod
och drömmar och huldrans tröstliga
runosång, när den ädle målas »trött och ensam»:
och ju himlen närmare hans syfte,
desto tyngre fjät han måste gå.
Heidenstams uppfattning av hjältens
villkor är icke annorlunda än Rydbergs.
Men han har svårt att ens resignera i en
tillvaro, där det är det låga som
triumferar. Det är icke individens lidande som
gör honom bitter och anklagande. För
krigaren själv är Pyrrons ljusa trots en
spänstig makt, som uppehåller själen; för
den unga kraften är en strid mot
fruktansvärd övermakt dock endast ökad ära och
stegrat ansvar. Solguden svarar också
skalden:
Ack, kunde jag blåsa bort dina år,
då skulle jag viska över ditt hår:
Bliv ung på nytt och en hjälte bliv,
ty nu, just nu, vore liv ett liv,
när allt vad du älskar och allt vad du ärar
förtrampas av hunnernas stormande härar!
Men det goda, det sköna, det visa själv?
I den förpöblingens tidsålder, som skalden
skildrar, då trälarna härska och tala till
herrarna:
Nu är det vi, som ha tömmen,
och ni, som gå under ok. —
då är själva idealet i våda. När det
pöbelaktiga säger: »jag är det sanna och jag är
det äkta», då är faran stor för
mänsklighetens högsta ägodelar, ty
För trälen är det raka krokigt,
det grova roligt, det höga tokigt.
Men solguden låter icke skalden
förtvivla. Han säger honom tröst. Det är
icke blott orättvisans nödvändighet han lär
honom, utan även vad som kräves av dem,
som skola besitta härskarmakten. Och till
sist låter solguden också skymta fram, att
den växling, som nu fört hunnerna till
väldet, skall även i sinom tid kasta ned
dem därifrån och
att ännu skall för allt, som lider,
för hjärtats blyga ödmjukhet
och själens kyskhet blomma nya tider.
Denna storslaget vackra och renstämda
dikt bär ju på ett eko från de häftiga
meningsstrider, som rasade 1911 med
Strindberg som utmanare och diverse herrar som
bitjutare, men sällan har väl en förbittrad
ordfejd bidragit att skapa ett så ståtligt
konstverk, där det tillfälliga, som haft lott
och del i dess tillkomst, gått upp i en
större enhet.
För Heidenstam har den tidsriktning
han angripit och vars anhängare han här
kännetecknat med vedernamnet hunner en
särskilt osympatisk egenskap, som på en
gång är betecknande för bristen på kultur
och saknaden av hjärta, det är
pietetslös-heten. En av samlingens sist skrivna bitar,
den ungdomligt spänstiga hånsdikten
»Lördagsmarsch», tar sikte på detta lyte. Det
är råheten, som inte förstår eller vill
förstå den skönhet, den glädje, som blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
