Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Heidenstams »Nya dikter». Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i58
RUBEN G:SON BERG
Man skall icke tro, att detta är en ny
behandling av ämnet i »Namnlös och
odödlig» ; det är den patriotiska offertanken,
som här symboliseras i verser av vankfri
fulländning.
Den tredje av de äldsta dikterna är
»Ålderdomen». Den är diktad som en
hälsning till den kommande gråhårsåldern
från en man, som står på livets
middagshöjd och drömmer sig in i, hur gubbens
värld skall gestaltas. Han vet, att då skola
stormarna ha tystnat och vågorna irrat till
ro, vilans stjärnor stiga och stirra ut över
den sjudande dyningen, och friden skall,
välkomnad, hägna den sista nattens vaka,
sedan höstens dager fallit över hela den
värld, som breder sig runt omkring för
hans blick, from och barnafager. Den
ålderdom, om vilken större delen av »Nya
dikters» nydiktade lyrik rör sig, är likväl
endast i viss mån sådan. Det är en
intellektuellt lugn och överskådande ålder;
men känslolivet är alltjämt upprört och
oroligt. Ålderdomen själv mötes icke med
verop och vånda, men den kommer likväl
som resultatet av alltför bittra och sorgliga
levnadsrön.
Det är, som redan sagt, två
alstringsrika senare skeden, som bragt denna ytterst
subjektiva, men i stilen klassiska lyrik. Det
förra är stillare, mera fyllt av beskådan och
ro, det senare upprördare och även i sin
lovprisning av vunnen vila mera extatiskt.
Hjärtat kämpar ännu emot och är
upproriskt, dess ungdom finns kvar alltjämt
och kan bringas i svallning, men det måste
likväl lyda, det underkuvas av viljan, som
den dikt om nya vårbud lär, vilken bär
titeln »Stormar» (1915):
Jag trodde du sov, mitt hjärta.
Du stormar än som förr,
och vårens alla vindar
de rycka opp din dorr.
Den röst, som dig förtrollar,
den vill jag göra stum.
Av dig jag sakta bygger
ett tyst och heligt rum.
Ty nu är jag din herre,
som besvärjer stormens gång.
Dö bort, du vårens saga,
som ekot av en sång!
Men att vilja värja sig mot våren, att
kunna besvärja dess storm, det är vansk-
ligt för skalden, vars verk suger sin kanske
yppersta näring ur det känsloliv, för vilket
vår och storm äro av ålder nyttjade
sinnebilder. Låt vara, att det är en brinnande
hänförelse och en lidelsefull dyrkan, som
lyfta många av dessa dikter, framför allt
hymnerna — vi vilja önska, att den dag
må vara långt avlägsen, då en ny vårs
vindar icke rycka upp hjärtats dörr på vid
gavel.
»Begynd vandring» (1915) heter en
dikt, som står i mittpunkten av denna
bikt-och bekännelsepoesi och som varit nära
att få ge sin titel till benämning på hela
diktsamlingen. Heidenstam är utan tvivel
även som skald en den rörligaste natur;
hans vandringslust, de ständigt skiftande
scenerna i vad han skriver står i en
fängslande och karakteristisk motsats mot
den statuariska fastheten i hans bilder. I
själva verket var den första diktsamlingens
namn, »Vallfart och vandringsår», en mera
kännetecknande rubrik på hans liv,
litterärt sett, än man då kunde gissa sig till.
Men givetvis ha åren från nittitalets mitt
och fram till detta årtionde varit det
lugnaste skapandets tid. Nu känner det »jag»,
som är dikternas bärare, att han har gjort
uppbrott. Den väg, han beträder, är den
sista och brantaste, men för dess
vedermöda och målets hugnad är han beredd.
Striderna och hatkänslorna och de jordiska
banden villa honom icke längre:
Jag är så ensam, som en man kan bli,
men klar är rymden, hög och vinterstilla,
och jag har glömt mig själv och vandrar fri.
Jag löser mina skor och kastar staven.
Jag vill gå tyst och intet damm får grumla
en värld, där allt är rent som snö och vitt.
Till och med sig själv, ett stoft och
ett namn, ser han under och bakom sig;
han är snart över och framom, han har
snart nått målet för den längtan, som höjde
sin djupa röst redan i »Jairi dotters» ord:
Trängtan jag alltid förnam
att få undrande blåsa
livets grumlande damm
från min bägares vatten.
Men vad som nu beskäres honom, det
är likväl »Den tyngsta vägen» ; ensamheten
är friheten och villkoret för att kunna nå
upp, men den är också smärtan och
saknaden, och vad ynglingen fann tungt däri,
det väger dunlätt mot vad den åldrande
förstår därmed:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
