Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Heidenstams »Nya dikter». Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i58
RUBEN G:SON BERG
älsken varandra inbördes! såsom i »Vi
människor» (1907) utan ropar också med
Oidipus:
O kärlek till allt skapat, fyll mig helt 1
(»Oidipus vid dödsporten», 1915).
och bekänner att den lärt själen
att dödens vindar icke döda
men öppna sinnet som en blomstergård
med aldrig drömda rosors nya doft.
Mitt bland dessa bekännelser om
förtrogenheten med döden — döden är i
själva verket närvarande eller anad i ett
flertal av dikterna — och om ålderns visa
ro bringar »Första natten i kyrkogården»
(1915) en skräckfull vision av dödens fasa.
I en bitter, med naturalistiska medel
tecknad spökstämning skildrar den som
påtaglig verklighet den jordades leda och vånda
i kistan och mullen, den jordades kvalfulla
frigörelse från griftens tryck och tvång,
bortfladdrandet till hemgården, där den
irrande hälsar vänner bland de växande
örterna och träden, tills en levande får
syn på att något mörkt irrar under parkens
grenar och ropar:
»Driv honom bort med slag och stenar!
Nu kryper han ihop och som en syn ur sagan
försvinner han och flyr med lång och hemlös
klagan!»
Jag vet icke i hela Heidenstams
föregående alstring något motstycke till denna
hemska och gripande dikt.
* *
*
Utom de tre dikterna från 1895 och
dikten till Henrik Ibsen 1898 finns det
ett litet knippe dikter från 1890-talets sista
år. En av dessa är »Arikines tempel»,
som i klassisk dräkt behandlar
människosläktets mördarsaga, där mannen vunnit sin
plats genom att sticka ned dess förre
innehavare, där den unge stöter undan den
gamle. Prästen, som ännu har den
mördades blod på sina kläder, spörjer, om
icke en tid skall komma med
rika korer, där var ålder
sin egen stämma sjunger fri.
Och de tre övriga behandla
fornnor-• diska motiv: »Kommer aldrig solen?»
»Bråvalla slag» och »Ragnarök». Det är
en förnyelse av denna ämneskrets, som
gjorts med visionär kraft, om den också
stannat vid dessa fragmentariska bilder. I
stark och tungsint stämning skildras den
svenska vinterns sollöshet som arvet från
den första sveahövdingens dagar:
än bland hans folk en viskning går
från tunga sinnen och mörka vrår,
när vinterskymningen snögar:
Kommer aldrig, kommer aldrig solen?
Fornsagornas storhändelser och gestalter
träda fram i skrovlig vildhet, givna i en
målerisk grotesk, som verkligen lyckas göra
dem forndomliga och reseväldiga. I
»Bråvalla slag» gäller spörsmålet ännu en gång
förhållandet mellan den ungdom, som vill
fram, och ålderdom, som stänger vägen,
och den av asynjorna smädade Odén ger
seger åt Sigurd Ring och dödar den gamle
Harald Hildetand för att låta ungdomen
komma till sin rätt. Till dessa mäktiga
forntidsbilder sluter sig en större episk dikt
från fjolåret, »Bygdeborgen», som på
högtidliga trimetrar besjunger överrumplingen
av den sista borg, dit göternas kvinnor
tagit sin tillflykt, medan deras män stredo
den sista striden mot svearna. Dessa
segrade ju, och av de förenade stammarnas
land bildade de riket, Sverige. Med
praktfull och värdig vältalighet låter Heidenstam
svearnas hövding bjuda fred och försoning,
siande om den lyckobringande föreningen
mellan de rika och öppensinta götiska
kvinnorna och de segerrika, svårmodiga
svearna. Det är en märklig skiftning i
ton mellan denna yppigt klädda, men fast
gestaltade epik och de sagovilda, i
tvånglösa, kärva talvers formade båda
gudasagorna. En liten medeltidsdikt,
»Hävdernas lek» (1902), är den enda historiska
i denna samling, för så vida man ej vill
räkna dit den redan från »Bjälboarvet»
bekanta »Jutta kommer till Folkungarna»,
som emellertid är helt och hållet i
folkvisestil.
Fyra sånger, den redan nämnda till
Ibsen vid hans sjuttiårsdag <898,
»Hälsning till Finland år 1900», de båda
gravsångerna över Björnson (1910) och Fröding
(1911), representera tillfällighetsdikten,
högtidssången, med originell ton och äkta glans.
De ha alla den stora stilen utan att på
någon punkt bli konventionella, de äro
personliga utan att i minsta mån förlora
sin allmängiltighet. Deras retorik är full
av karakterismer. Fyndig är dikten till
Ibsen, där de klangfullaste verser och den
rikaste bildkonst likväl inte kunna dölja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed May 8 14:58:38 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0186.html
