Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Heidenstams »Nya dikter». Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i58
RUBEN G:SON BERG
dessa strävanden. Det är en naiv renhet i
formen hos »Den skeppsbrutne» (1907):
Efter vild storm
värmer leende han händerna
över snabbförbrunnen eld,
ensam på skäret.
I morgon redan på bräcklig flotte
skall han frälsas eller dö.
Men det är klassisk stil i »Bygdeborgen»,
»Smycket» (1915), »Tankens duva» (1907)
och många andra av dessa dikter.
Märkligt är, att denna kyskare och stillare
framställning kommit till väldet samtidigt med
att dikternas innehåll blivit nästan
genomgående ägnat åt subjektiva själsskildringar.
Heidenstam har liksom de sista årens
Fröding i ganska stor utsträckning
övergivit medierna som uttrycksmedel för sig
själv. Oidipus är en av de ytterligt få
namnnämnda, som valts att vara språkrör
för skalden, mängden av dikter har till
medelpunkt och bärare det utsatta ordet:
jag. Men i motsats mot Fröding, som
hantverket städse förblev kärt, synes
Heidenstam på sistone nästan ha mist själva glädjen
över att bemästra konstens medel. Jämte
strävandet till renaste enkelhet tycker jag
mig finna en viss likgiltighet eller kanske
trötthet i sådana dikter som
»Himladrottningens bild i Heda» (1914) och
»Nomader» (1915), där effekten av formens
lös-gjordhet från mönster och schablon knappast
blir den avsedda.
Annars är det icke minst
beundransvärda hur osökt denna form ger innehållet
storhet. Vad är utslitnare som diktämne
än månskensnatten, och hur stort är det
icke förnyat i »Månljuset» (1907):
Jag vet ej, varför jag vaken sitter,
fast dagen ingen glädje skänkt,
men allt i mitt liv som likt solar blänkt,
och allt, som i mörker och kval blev sänkt,
det darrar i natt i en flod av glitter.
Ett ögonblick av stämning och
begrundan har lyfts till typiskt mänsklig
erfarenhet genom formens omedelbara
skönhet. Så otvunget är ofta detta uttryckssätt,
att man, bokstavligen förstått, icke
uppfattar de yttre verkningsmedel, som skaldens
konst brukat för att nå sitt mål. Man
märker icke rimmen, man glömmer att
beundra de ytterst förfinade vokala
harmonier, som ligga till grund för det allmänna
läge av absolut eurytmi, som är den
heiden-stamska versens kännemärke, när den når
högst. Den tveklöst lugna och fulltonande
diktionen har aldrig varit skaldens
egendom så som här; att den var färgdjärvare
och mera ordbrusande fordom, framgår av
vad jag förut sagt om hans
utvecklingsgång; det har varit Heidenstam som få
andra av våra skalder förunnat att för
skilda epoker av sitt känslo- och tankeliv
kunna finna adekvata och lika mäktiga
uttryck inom sin individuella stil.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
