Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Rosersberg. Av Ludvig Looström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i;8
LUDVIG LOOSTRÖM
i graderna ansenligt. Alla
historieskrivare äro ense om att han så gott som
uteslutande hade detta nit att tacka för
att han blev först hovjunkare och assessor
i kommerskollegium — vilket förorsakade
ett icke alltför ovanligt rabalder i tidens
riksdagsdebatter —- och sedan
hovmarskalk, president i kommerskollegium,
friherre och slutligen serafimerriddare.
Denne muntre herre levde på stor fot
och gav fina middagar särskilt för
riksdagspartierna — dessa middagar var
man nog ogrannlaga att kalla för
korruptionsmiddagar — och därav liksom
av hans jobbande och kursande bland
annat med lantegendomar kom det sig
att han ständigt hade dåliga affärer och
ständigt behövde låna pengar; vilket i
synnerhet var fallet efter hans höge
herres och beskyddares konung Fredriks
frånfälle. Denna riksolycka inträffade
som bekant år 1751. Vid den tiden
står Erland Broman som ägare av och
friherre till Rosersberg. Men han hade
måst lämna godset såsom säkerhet för
några lån som han upptagit med
presidenten greve Fredrik Gyllenborg, och
dessa lån var Broman skyldig att infria.
Som detta hade sina svårigheter, hittade
han på det knepet att hembjuda
Rosersberg till kronan. Ständerna, hos vilka
han tidtals hade stort inflytande, till en
del tack vare de fina middagarna med
det fula namnet, gingo med härpå under
formen av ett utbyte mot godset
Löfsta-holm, vilket Kgl. Maj:t den 3 augusti
1762 skrev under. Broman hade då
redan gått till sina fäder, och affären
uppgjordes med hans i konkurs försatta
stärbhus. På det sättet blev Rosersberg
kungsgård, vilket det allt fortfarande
förblivit.
Erland Broman var således den sista
privatperson som varit herre till
Rosersberg. Vilka hans företrädare varit i
denna egenskap intresserar oss icke i
detta sammanhang. Det är visserligen
vanligt att man vid en kulturhistorisk
skildring av svenska slott och herresäten
räknar upp hela ägarelängden, spalt upp
och spalt ned, och helst ända från
urminnes tider om möjligt. Men det blir
så tråkigt för läsaren och passar icke
här i Ord och Bild, tycker jag. Så
mycket tillmötesgående skall jag dock visa
den som är nyfiken på densamma, att
jag talar om vilken som var den förste
kände ägaren, med den reservationen
dock att ordet »kände» åtminstone så
till vida är oriktigt använt som jag icke
känner något om honom. I den äldsta
beskrivning jag sett över Rosersberg
heter det nämligen: Man skulle,
sannolikt nog, kunna uppställa den förmodan
att under vår katolska medeltid det
egentliga Rosersberg varit tillhörigt en
Kui eller Goe, som haft tvänne söner,
en Jafse och en Kettil. — Så nu veta
vi det.
Över den förste ägaren till Rosersberg,
Kui eller Goe, kan jag tyvärr icke
uppvisa något porträtt, men över
presidenten frih. Erland Broman är jag i
tillfälle att göra det. Han var ju en av
de förste serafimerriddarna, och för deras
konterfej finnes en särskild avdelning
upplåten i vår förträffliga
Gripsholms-samling- Där sitter också presidenten
själv, jovialisk och leende, lekande med
serafimerstjärnan, som han med en viss
belåtenhet visar oss. Varför detta leende?
Tyckte han kanske att det var löjligt att
han fått den? Sannolikt icke. Men det
borde han ha gjort. Enligt
ordensstatuterna var ju denna höga orden, som
bär i sitt mittfält de allvarsfyllda
initialerna I. H. S. (Jesus Hominum Salvator,
Jesus världens frälsare) stiftad till
belöning för snille, vitterhet, mandom och
tapperhet, och det passade ju icke alls
in på honom. Men då det i
fortsättningen heter att den skulle utdelas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
