Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ferdinand Hodler. Av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
GREGOR PAULSSON
från början till slut den mest konsekventa
reaktionen i modern tid mot den
naturalistiska konstens formkultur. För Hodler
existerar icke en isolerad skön form,
hans tavlor betingas ej av harmoniska
visuella skönhetslagar, sköna former,
förutsättningslöst behagfulla färgvalörer.
Hans konst är fastmer uteslutande utslag
av idéer. Den form som ej nödvändigt
springer ur det idéuttryck tavlan i dess
helhet ger, är överflödig. Allt skall bidraga
till att koncentrera mot en andlig
medelpunkt. »Ty över alla seendets verktyg
står hjärnan. Den jämför den ena
harmonien med den andra och upptäcker
så tingens verkliga inre sammanhang»,
skriver han själv i en liten skrift, hans
konstnärliga bekännelse. Hodler vill icke
l’art pour l’art i dess senare överflyttade
bemärkelse. Fastmer är konsten för
honom ett uttrycksmedel för en
världsåskådning. Det är kall luft som blåser
om Hodlers konst, och från den upphöjda
plats, varifrån han skådar ut över naturen,
har den konst vars första upphov var den
makliga sentimentala poetiska »känslan»
föga att beställa. Det berättas om andra
målare —aktningsvärda naturalister— att
de fått frosskakningar inför Hodlers bilder.
Även om man tar bort överdriften står
dock kvar, att Hodlers konst intet har
att göra med den moderna konst vi
hittills varit vana vid. Den moderna
genomsnittskonsten lever av koloristiska
naturstämningar eller en kvarlevande
rest av renässansens skönhetsideal, och
den bättre kämpar sig som van Goghs
till döds i frigörelsekamp mot detta.
Hodler har från början konsekvent lagt
sitt skapande i motsats mot det blott
sinnligt sköna, icke blott till avsikten
— som Böcklin — utan även genom
medlen. Det ligger något av samma
tanke i Hodlers konst som besjälade
Goethe, tjugofyraåringen, då han inför
Strassburgs Münster skrev en hymn till
Meister Erwin för att han låtit honom
för första gången rätt skåda in i naturens
oändliga djup. Vad icke den blott
formella naturalismen förmått utlösa hos
livet, det har Hodler genom sitt peinture
cérébrale givit en aning om.
Hodler ger icke företeelsernas brokiga
mångahanda, hans former bottna alla i
det enhetliga abstrakta uttrycket. Den
germanska gotikens extas, Fra Angelicos
heliga simplicitas, mosaikernas
ödesmättade rytmer, se där paralleller.
Hodler såg — den första mot de moderna
— naturen lidelsefritt, som ett
främmande väsen, inte som en personlig
vän med vilken förtroenden utbytas, små
svagheter bekännas. Hodler såg naturen
— majestätet med undersåtens
vördnadsfulla blick. Men han såg dock frimodigt,
och det är i känslan härav som han
fortsätter sin bekännelse med den
seger-jublande satsen: »ur denna verksamhet
tillsammans med hjärtats förnimmelser
skola födas nya härligheter.»
* »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
