Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ferdinand Hodler. Av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERDINAND HODLER
209
R. Piper & C:o, München.
DAGEN.
marken, trots sina bägge avhuggna ben
släpper han icke taget om fanan. I
högra hörnet en schweizisk yngling, som
sårad mitt ibland stupade fransmän höjer
sitt slagsvärd, lika stort som han själv
mot den förföljande fienden. Mot
kropparnas sakta skridande massa står
koloristiskt fanborgens flammande röda, vita
och blå som en mäktig kontrast och
förstärker det slutna intrycket. En olycks.
diger himmel i vitt och svartblått välver
sig över den tragiska vandringen. Den
gula marken genomdragen av blågröna
fläckar och stänkt av blod och blod och
blod. Blod är också på de stålblå
rustningarna och på landsknektarnas gula
och bruna dräkter. Ödestyngda gå dessa
män sin väg från fienden. Men ingen
vild flykt får deras lemmar att röra sig
hastigare för att rädda livet. De äro
som vuxna vid jordskorpan, det är inte
de som fly, utan det tragiska ödet för
dem bort från valplatsen. Stark i sitt
nederlag skrider den lilla gruppen
långsamt bort, medan fanorna fladdra och
lansarna sträckas högt och samlat mot
himlen.
Historien hade rullat upp sitt
panorama för Hodler, och vid den anblicken
lyftes det tunga sinnets sista slöjor från
14—Ord och Bild, 2j:e årg.
hans ögon. Ehuru de bägge slagbilderna
icke voro segrar utan nederlag, ja kanske
just därför, hade Hodler genom detta
medium sett tingen i ögonen i ett
klarare ljus än det skumrask han dittills
levat i. Den Hodler som nu äter griper
an sina symboliska bilder är icke längre
den resignerade mystikern, utan en kall
och klar realist som går att förkunna
optimismens evangelium för dem han
förut bespisat med livsledans. Den
optimismen tar sig inga larmande former,
därtill är den för erfaren; den är inte
heller av en Thoma’s stilla söndagsfrid,
den är icke medfödd, utan framgången
ur långa år av kamp. Parallellen med
Verhaeren kommer åter fram, blott att
Hodler fortfarande begränsade sig till
sin tidigare ämnessfär. De bilder han nu
målar äro de samma som förut, samma
människor men luttrade. På Natten
kommer Dagen, i stället för Eurythmien
Känslan, på Ames déçues Helig timma,
på Hösten Våren. Porträtten stråla av
liv, landskapen av harmoni.
»Dagen». Dödsjäktade män och
kvinnor ligga icke mer i halvslummer. Fem
unga flickor resa sig från sitt läger på
den blommande marken och hälsa dagen.
Den mittersta breder ut sina armar, me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
