Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - I fiendeland. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
SIGFRID SIWERTZ
tyckte Fritz. Det var tydligen
fransmännen som behöllo fältet denna gången.
Jag är inom fiendens område, jag
blir fången, kanske nedstucken! sådan
var Fritz’ nästa tanke. Men i samma
stund visste han, vad han skulle göra.
Med en kraftig ansträngning att riktigt
nyktra till ur smärtans rus reste han sig
på sina knän, krängde av vapenrock och
byxor och drog i stället pä fransmannens.
Även främlingens dödsbricka tog han,
som hängde i en metallkedja om
handloven. Efter ett kortare svimningsanfall
sökte han begrava liket och sina egna
kläder och vapen. Det gick lätt nog i
den lösa sluttningen, där sanden kom
rasande, bara man rörde vid den.
Fritz sjönk tillbaka och lyssnade.
Inga sjukvårdssoldater hördes ännu av.
Det var god tid att vidtaga extra
försiktighetsmått. Han skar bort tyska
firmamärken på sina egna underkläder.
Han rev ur numren på den franska
uniformskragen och slet även loss själva
dödsbrickan och lät endast tomma
kedjan hänga kvar om sin arm; ty han
hade ingen lust att bli konfronterad
med släktingar. I övrigt fick han lita
på att mängden av franska sårade från
olika regementen försvårade kontrollen.
Ja, sä domnade Fritz bort igen och
låg där som ett stumt, namnlöst väsen,
om vilket ingen kunde veta annat än
att det var en sårad fransk soldat.
När han vaknade till liv igen rullade
han redan söderut i ett jod- och
kar-bolstinkande röda-korståg.
II.
Lasarettet var ett gammalt kloster,
som senast använts till flickpension.
Fritz bädd stod i själva den lilla
klosterkyrkan. Där flöt ett dämpat men
ändock smältande klart ljus in genom de
målade fönstren och valvens smäckra
strålar gav något luftigt åt det annars
ganska låga skeppet. Plågorna i
huvudet var det inte längre så farligt med.
Han var bara trött, trött. Den svala
tystnaden och de vitklädda sköterskorna,
som smögo så varligt omkring, ingåvo
honom en ovillkorlig trygghet, och
fastän ensam i fiendeland hade han ingen
ängslig främlingskänsla.
Nu gjorde doktorn sin rond.
Doktorn var en mycket gammal herre. Hans
långa, vita linnerock kom allt närmare,
men Fritz låg helt lugn och likgiltig och
väntade. Doktorn kom fram, nickade
vänligt och fingrade litet på förbandet.
Så muttrade han något, som visst var fen
fråga, vad Fritz hette. Det var inte första
gången Fritz hört det där. Han skakade
matt på huvudet. Dä tog doktorn fram
papper och penna .och bad honom
skriva, medan syster Marthe stödde
bakom ryggen. Men den sårade bara
blundade och slog ifrån sig med handen.
Då mumlade läkaren något till systrarna
om att stumheten och det förlorade
minnet kommo sig inte av den lindriga
frakturen å huvudskålen utan snarare av
någon psykisk chock, varför det nog
fanns möjlighet för vederfående. Därpå
gick han med en liten ömkande
axelryckning till nästa bädd.
Fritz försjönk åter i sina långa, vaga
drömmerier. Det var som en ljum
dimma slutit sig kring honom, en dimma
som skymde det fruktansvärda kriget
för hans ögon. Ät sitt farliga läge
ägnade han ännu inte många tankar. Han
drog bara helt mekaniskt konsekvenserna
av det djärva bedrägeri, som livets nöd
i en brännande stund drivit honom till.
Inte sen han var ett litet barn hade
han haft en sådan lång, lång ledighet.
Hans kropps hjälplösa trötthet gjorde
honom förunderligt milt stämd mot sig
själv. Samvetet förmådde inte skära
igenom. Det var ingen udd som ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
